- Inredning - Trädgård - Recept - Feng Shui - Välkommen till Granne med Selma!


Visar inlägg med etikett Kejsarrabatten. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Kejsarrabatten. Visa alla inlägg

söndag 2 september 2012

Det är inte bara mobiler som behöver laddas!

Den här helgen har jag laddat batterierna.

Emma är på plats i London och hon verkar ha kommit till en fantastisk värdfamilj. Spänningarna i kroppen har försvunnit. Jag förstår det nu, när jag märker hur avslappnad jag blev efter att vi pratat med Kerry, mamman i värdfamilen.
Vår fantastiska dotter har tagit ett stort kliv ut i stora vida världen. Och hon har bra människor omkring sig som stöttar henne där borta.



I Kejsarrabatten blommar rudbeckian för fullt. Vilken fantastisk blomma! Citronfjärilarna trivs där, liksom påfågelöga. Och en och annan Sussie har det fladdrat omkring där också...



Även om jag inte uppdaterat bloggen så mycket på sistone har det ändå hänt en hel del här hemma.

  • Vi har lagt plåttak/golv på stora verandans övervåning
  • Södersidan av verandan är klar
  • Vi har beskurit alla våra äppelträd. 2,2 ton (!!!) trädgårdsavfall blev det i containern.
  • Verandagolvet mot norr är fastsatt
  • Vi har gjort en stor rosenrabatt
  • Vi har gjort en mindre rabatt med pioner och stormhatt
  • Vi har haft många bokningar i Stallet
  • Jag har bakat... och bakat... och bakat
Idag blir det bakning igen. Fram till lunch. Sen ska jag återgå till min uppladdningsstation - trädgården. 

Kram Sussie



onsdag 11 juli 2012

Kejsarrabatten 2012

Ni som följt min blogg tid vet att jag varje år anlägger en ny rabatt med inspiration från Selma Lagerlöf.

Den första rabatten jag gjorde kallas Kejsarrabatten efter hennes bok "Kejsaren av Portugallien".

Alla som har en trädgård vet att det tar tid innan det blir riktigt som man tänkt sig.

Året efter att jag planterade Kejsarrabatten tog frosten det nyplanterade gullregnet. Jag har inte ersatt det. Istället håller jag rabatten mer i rosa och blått och gullregnet har ersatts av en mörkt lila förädlad syren som jag ska stamma upp så att det blir mer träd - än buskliknande.

Dessa växter hittar man bland annat i Kejsarrabatten:

  • Humle
  • Kejsarkrona
  • Malört
  • Stjärnflocka
  • Salvia
  • Lungört
  • Kärleksört
Och berättelsen om Kejsaren i Portugallien är ju en fantastisk skildring om ovillkorslös kärlek från far till dotter. Kärlekens färg är röd, men för mig är den röda kärleken den mellan två partners, inte mellan förälder och barn.
Därför får kärleken i rabatten istället symboliseras av färgen rosa. Mycket rosa. 
Som stora penseldrag har jag målat rabatten med borstnejlikor. En fantastisk växt som jag bara ÄLSKAR!

Cal von Linné kallade borstnejlikan för Sarons blomster ett uttryck hämtat från Höga visan i bibeln. Kärlekshyllningen nr 1.

Passande va?

Vill ni läsa hela berättelsen om Kejsarrabatten kan ni klicka här


.




Som ni ser gillar jag den lite mer friare stilen i rabatter. Lite engelskt så där... Inga blommor i räta rader och ingen bar jord. Istället försöker jag hålla i hop det med färger och teman. Och Kejsarrabatten är stor så det kan vara lite trixigt att få till det, när man som jag är mer kreativ än kunnig. 
Kram Sussie



onsdag 10 mars 2010

Pytt i panna

Dagens inlägg blir en mix av allt möjligt. Ingen röd tråd, bara ett sammelsurium av svar på frågor och information om ett och annat. Det kan vara otroligt skönt att servera pytt i panna ibland. Ett slags reningbad och möjlighet att börja på nytt efter det.

Stallet
I mailboxen och i kommentarerna får jag frågor om hur det går med stallet :-) Då blir jag så glad, eftersom det upptar så stor del av allt vi företar oss just nu. Enkelt uttryckt, kan man väl säga , att vi i dagarna kommit till den där magiska gränsen, när man börjar bygga upp istället för att riva ner. Takbjälkar har specialinhandlats och satts på plats.

Och jag har lärt mig ett nytt namn - fyrskäring. Fråga mig inte vad det är, men jag gillar namnet. Och jag gillar att kunna säga: "Jo, det går bra med bygget! Vi håller som bäst på att byta ut en och annan fyrskäring just nu..." Låter klart mer insatt än: "Jo, det går bra med bygget. Vi byter ut nåt ruttet i taket..."

Kejsarrabatten
Fick en fråga för någon dag sedan, om hur min Kejsarrabatt ser ut färg- och formmässigt. Det är lite svårt att svara på det, eftersom den är så nyplanterad. När jag tog kortet i höstas, var det inte så mycket som blommade. Därför ser det väldigt grönt ut. Jag har annars försökt hålla basfärgerna i blått, lila och rosa, men sedan blandat in lite av gult och vitt. Bara som ett lätt penseldrag, inget som får ta över. Kanske får jag ändra lite under sommaren som kommer, men det gör inget. Det känns i magen som om den kommer att bli bra. Jag har ju också försökt att tänka på, att växterna ska ha olika sorters höjd och bladform.

Sponsrade inlägg
Frampå, kommer jag att ha inlägg i bloggen som är sponsrade på ett eller annat sätt. Det kan vara smycken, detaljer, inredning... Alla har de ett gemensamt, och det är, att det är saker som jag själv tycker om och som passar in på den känsla jag vill förmedla i bloggen.

 Jag kommer att tala om i inlägget, att det är sponsrat, och också länka till den som är ansvarig för varan, men det är fortfarande jag som gör inlägget. Jag har ju valt att plocka bort reklam på min blogg, eftersom jag gärna vill välja vad jag gör reklam för. Google-annonser i all ära - men ibland gör de reklam för saker som man själv inte skulle vilja använda. De sponsrade inläggen är en slags blandning av eget inlägg och reklam.

Kram Sussie

söndag 30 augusti 2009

Kejsarrabatten - final

Så går det som det går med Jan i Skrolycka. Vetskapen och längtan om dotter gör honom förvirrad.

En riktig tok...

Och en sinnesbild av längtan och drömmar.

Efter missförstånd och förvecklingar, slutar dock berättelsen i ett förlåtelsens tecken, när så Klara Gulla finner ro vid sin älskade faders grav.

"Än en gång kände hon den stora ömheten skölja upp ur hjärtat som en stor våg och fylla hela hennes varelse. Och med det samma visste hon, att nu var allt gott igen. Nu var hon och fadern ett som förut. Nu, när hon älskade honom, var det ingenting mer, som behövde försonas."

I kejsarrabatten planterar jag till sist:
  • Kejsarkronor - som symbol för den kejsare han var, Jan i Skrolycka. Om än bara i drömmarnas och fantasins värld.
  • Humle - som slingrar runt mina humlestörar. Den får symbolisera de år som gick innan Klara Gulla återvände hem. Ett varv för varje år...

Sommarens sista dagar är här. Augusti byts mot höstens första månad, september. Och kejsarrabatten får vila och växa till, för att nästa år stå i full blom. Om jag så bara lyckats inspirera en endaste en, att läsa Selmas bok, Kejsaren av Portugallien, så har det varit mödan värt. Och har du fortfarande inte läst den, så gör det. Den berör och lever kvar inom dig, många stunder framöver.

Kram Sussie

söndag 16 augusti 2009

Kejsarrabatten - del 11

Ingenjör Boraeus hade god utsikt över Löven från sitt kammarfönster på Borg.
En sommar kunde han inte låta bli att lägga märke till en liten karl med ett milt och snällt utseende, som satt där och väntade dag efter dag.

Han höll sig alldeles stilla och likgiltig, ända tills ångbåten syntes. Då sprang han upp, med ansiktet skinande av glädje. Han rusade utför backen och ställde sig längst ute på bryggan, liksom säker på att få ta emot någon.

Men aldrig kom något främmande till honom. När båten gick, stod han där lika ensam som förut. Nu var glädjen borta, och när han begav sig hemåt, såg han gammal och trött ut.
Ingenjör Boreaus gav sig i tal med honom en dag. Han fick snart veta, att det var en dotter, som var bortrest och väntades komma hem idag.

- Vet ni då så säkert, att hon kommer idag? frågade ingenjören. Jag har sett er sitta här å vänta i ett par månade. Hon måtte ha gett er orätt besked förut.

- Nej, sa den lilla karlen och såg upp på ingenjören med sina vänliga vattenklara ögon, det har hon inte kunnat göra. Hon har inte gett någe besked alls.

- Men varför går ni då hit ner? undrade ingenjörn. Ni borde sättas på dårhus.

-----------

Det var en dag i början av augusti, då Jan hade varit nere vid bryggan och väntat på Klara Gulla. Ångbåten hade just lagt till, och han hade sett, att Klara Gulla inte var med.

Jan skulle just stiga ner från bryggan, då den gamle eleke Agrippa Prästberg, som Klara Gulla lurat med glasögonen, ställde sig ivägen för honom.

- Jaså, sa Greppa, du springer här efter dottra di i dag mä? Ja, jag undrar inte på att du vill möta e sån fin dam, som ho lär ha blitt. Hela sockna vetét, sa han, då är det väl på tiden, att föräldrarna också får reda på hur det står te. Jag kan inte tåla längre, att han sitter här vecka efter vecka å väntar på e - - -

Här sa han ett så fult ord om den lilla flickan i Skrolycka, att Jan, far hennes, aldrig ville upprepa det, inte ens i sina tankar.

Jan i Skrolycka sa då lugnt utan vrede:

- När kejsarinnan Klara av Portugallien står här på brygga mä gullkrona på huvudet, å sju kungar går omkring henne å bär opp hennes mantel, då får vi se om du törs säja detsamma te henne själv, Prästberg, som du har sagt te mej idag.

Sedan svängde han sig på klacken och gick sin väg.

Det uppstod larm och oväsen på bryggan. Den gamle Greppa låg kullslagen på bryggan och August Där Nol stod lutad över honom med knutna nävar.

- Du visste allt, din rackare, att han inte skulle tåla å få höra sanninga, sa August. Det måtte inte finnas någe hjärta i kroppen på dej.

När Jan kommit bort ur alla människors åsyn, kom en stark och tung gråt över honom. Han kunde inte förklara vad det skulle betyda...

I Kejsarrabatten har jag planterat:

  • Ölandstok, som symboliserar när Jan mister förståndet och blir, vad man i bygden kallar, en tok, en stolle. Ölandstokarna (3 stycken) kommer aldrig att blomma, utan klippas som runda, gröna bollar i rabatten.

  • Jättedaggkåpa, som symboliserar alla de tårar, som Jan fäller och även jag själv, när jag läser berättelsen.

Kram på er!

/Sussie



söndag 9 augusti 2009

Kejsarrabatten - del 10

När den lilla flickan i Skrolycka hade varit borta i nära åtta månader, kom Stoll-Ingeborg en vacker dag inklivande på logen i Falla, medan Jan stod där och tröskade.


Jan blev just inte så glad att se henne. Hon var ju inte riktigt galen, det var hon visst inte, men det var ingen reda med henne, och hon pratade alldeles förskräckligt.



- Håll opp mä tröskninga, Jan, sa hon, så att jag kan få tala om för dej vad jag drömde om dej i natt!


Hon kom tätt inpå Jan, böjde kroppen framåt för var ny mening, knep ihop ögonen, skakade på huvudet och talade, så att orden sprutade ur munnen.

- Du kom te mej i natt i drömmen, så var det, ja. Du kom te mej, å jag sa så här: "Är du ute å går, Jan i Askedalarna?" - "Nej, sa du, "nu heter jag Jan i Längtedalarna." - "Jaså, välkommen!"sa jag. "Där har jag bott i hela mitt liv."

Hon försvann ur logöppningen. Jan hade blivit förundrad över hennes ord. Han tog inte genast till med arbetet, utan stod och funderade.

Om ett par ögonblick var hon där på nytt.


- Nu minns jag vad det var, som jag kom hit för, sa hon. Jag vill visa dig mina stjärnor.


Hon hade på armen en liten korg, som var ombunden med en duk.


- Det är riktiga stjärnor, det här. När en bor i Längtedalarna, då nöjer en sej inte mä di jordiska tingen, utan då är en tvungen te å ge sej ut å söka efter stjärnor.Du får nog gå ut å söka efter dom, du mä, nu.


Hon öppnade korgen, och Jan såg, att där låg fullt med olika slags stjärnor, som hon väl hade tiggt ihop på herrgårdarna. Det var stjärnor av tenn och papper och glas, grannlåt ifrån julgranar och karameller.


- Det är riktiga stjärnor, sa hon. Di är nerfallna från himlen. Du är den ende, som har fått se dom, å du ska få ett par mä åv dom, när du behöver dom.


Nu gick hon äntligen, men det dröjde en stund, innan Jan tog till med tröskningen.



Det var en fingervisning, det här också. Inte för att en sådan vettvilling som Ingeborg hade någon reda på Klara Gullas vägar, men hon var sådan, att hon kände i luften, när det skulle ske något märkvärdigt. Hon kunde se och höra sånt, som klokt folk aldrig fick någon aning om.


Alldeles bredvid Kejsarrabatten - där det ska bli en sittplats - har jag planterat:

  • Stjärnflocka, som symboliserar de stjärnor Stoll-Ingeborg visade Jan i Skrolycka.

Kram Sussie

söndag 2 augusti 2009

Kejsarrabatten - del 9

Efter samtalet med notbindarn, hade Jan i Skrolycka , fått tillbaka arbetslusten igen. En kväll, frampå hösten, när han var på väg hem efter ett dagsverke på Falla, kommer ett kvinnfolk emot honom på vägen.

Det är redan skumt, men Jan ser strax, att det är den gamla, riktiga mor i Falla. Inte den nya, som är gift med Lars Gunnarsson.

Hon är insvept i en stor schal, och Jan som aldrig sett henne så väl påklädd, undrar för ett ögonblick om hon är sjuk. Hon har allt sett så dålig ut på sistone.

- Säj, Jan, sa hon, kommer ni ihåg den gamla ägarn i Falla, min far, han, som var herre på gårn, innan Erik kom dit?

- Skulle jag inte komma ihåg honom? sa Jan. Jag var väl teminstingen tolv år gammal, när han dog.

Mor i Falla stod tyst och tveksam rätt länge, sen sa hon:

- När far låg på sitt yttersta, kalla han fram Erik te sängen å tacka´n för att han hade handlat så väl emot´en, fastän han hade varit kraftlös i många år, å inte kunnat göra nån nytta. "Tänk inte på det, ni far, sa Erik. Hur länge ni än vill stanna hos oss, så är vi glada te å få behålla er." - Ja, så sa han, å det mente han också.

-Ja, det är säkert att han gjorde, sa Jan. Det var inga rävkonster med Erik.

- Vänta Jan! sa mor i Falla. Kommer ni ihåg den långa käppen mä silverknoppen, som far bruka gå mä?

- Ja, både den å den höga mössa, som han satte på sej, då han geck te körka.

- Jaså, ni kommer ihåg kasketten mä? Far gav både käppen å kasketten te Erik å sa: "Jag kunde ha gett dej det, som var mer värt, men jag skänker dej dessa saker, därför att det är större heder å få detta, som alla känner igen, å vet att jag har brukat. Det är ett gott vittnesbörd för dej."

Jan la märke till hur mor i Falla drog ihop schalen. Hon hade bestämt någonting gömt under den, det kunde ju vara en sändning från Klara Gulla. Det här talet om fadern var nog bara en övergång...

- Det är somliga ord som är för tunga te å uttala, sa hon med ett stort allvar. Svara mäj bara med ett tecken, om ni så vill, Jan: kan jag ge det här te Lars Gunnarsson?

Jan tog ett steg tillbaka.

- Ni förstår Jan, att jag inte vill veta någe mer, än om Lars kan ta emot käppen å mössa mä samma rätt som Erik, å ni vetét ju, ni, som var mä honom i skogen.

- Det vore nog bra för mej, tillade hon, om jag kunde ge dem te Lars. Jag tror, att jag finge det bättre efteråt där hemma mellan di unga.

Rösten svek henne.
- Det är bäst att vara fridsam å försonlig, sa Jan. Det kommer en längst mä.

Gumman tog ett djupt andetag.

- Jaså, ni säjer det? Då är det ändå så, som jag trodde, sa hon. Jag frågar er inte hur det gick te. Det är bäst för mej å ingenting veta. Men ett är då säkert, att inte ska Lars Gunnarsson få fars käpp i sin hand.


Hon hade redan vänt sig om för att gå, då hon tvärstannade.

- Hör, Jan, sa hon, ni kan ta käppen å mössa mä. Jag vill, att di ska vara i goda å trogna händer. Jag törs inte bära hem dom igen. Jag kunde bli tvingad, å ge dom te Lars. Ta dom ni, som ett minne åv den gamla husbonden, som alltid mente väl mä er!

En så stor heder hade han aldrig kunnat vänta sig. Skulle dessa arvklenoderna nu bli hans tillhörighet?

Men så med ens fann han en förklaring. Det var Klara Gulla, som låg bakom det hela. Mor i Falla visste, att han snart skulle bli upphöjd, att ingenting var för gott för honom.


I Kejsarrabatten har jag planterat följande:
  • Stormhatt. Den får symbolisera den mössa, kaskett, som Jan fick av gamla mor i Falla.

  • Bolltistel. Dess silvergrå blad och dess tistelboll symboliserar käppen med silverkulan, som Jan också fick.

Kram Sussie

söndag 26 juli 2009

Kejsarrabatten - del 8

De första veckorna efter riksdagsmannens besök, kan Jan i Skrolycka ingenting företa sig. Han känner sig så trött och orkeslös , att han inget annat kan göra, än att gå och lägga sig på nytt, efter att han stigit opp.

En kväll kommer den gamle notbindarn Ol´Bengtsa, på besök. Han är en tystlåten och lågmäld man, men känner ju i stunden, att han måste säga något som tröst.

Han hittar på en liten historia om Klara Gulla. Han berättar om, att hon kanske mött en gammal rik dam, som hon hjälpt, och därmed fått lite pengar av, som tack.

- Det är gott, så länge som en kan göra sej kalas i tankarna, säger notbindarn urskuldande. Di smakar bättre, di, än di riktiga.

När sedan Jan i Skrolycka ligger där sysslolös i sängen, börjar han undra om det inte kunde ligga en dold mening under orden.

När Jan väntat i tre dagar på, att notbindarn ska komma på nytt besök, beger han sig själv till Ol´Bengtsa, för att höra fortsättningen på historien.

- Jaså, ni är ute å går idag Jan? säger sonhustrun när hon ser Jan i stugan. Det var väl, att det har blivit bättre mä er.

- Det har ja å tacka min snälla Ol´Bengtsa för, säger Jan med ett hemlighetsfullt tonfall. Det är han som har botat mej.


När Jan sedan lämnar Ol´Bengtsa och hans sonhustru sitter gubben länge och stirrar efter Jan.

- Jag vet inte vad han kan mena mä att jag har botat honom, du Lisa, sa han. Han måtte väl aldrig hålla på å . . .
I kejsarrabatten har jag planterat:
  • Dagliljor. De symboliserar alla dagar då Jan ligger hemma och väntar på att höra ifrån Klara Gulla.

Kram Sussie

söndag 12 juli 2009

Kejsarrabatten - del 7

Den första oktober låg Jan i Skrolycka hela eftermiddagen påklädd på sängen med ansiktet vänt mot väggen, och det var inte möjligt att få ett ord ur honom.

På förmiddagen hade han och Kattrina gått ner till bryggan för att möta den lilla flickan. Inte för att hon hade skrivit och sagt, att hon skulle komma, det hade hon visst inte. Det var bara Jan, som hade räknat ut, att det måste gå så.

Det var ju den första oktober, som pengarna skulle betalas till Lars Gunnarsson, och alltså borde ju Klara Gulla komma hem med dem just den dagen.

... Jan hade väntat, att hon skulle vara den första, som sprang över landgången, men det var bara ett par karlar, som kom. När hon sedan inte visade sig, försökte Jan att ta reda på henne på ångbåten. Men han kom ingen väg i trängseln. I alla fall var han så säker på att hon skulle finnas där, att när de började dra in landgången, ropade han till kaptenen, att han för all del inte fick gå med båten. Det var en till, som skulle i land.
Kaptenen frågade sjöfolket, men de svarade, att det inte fanns någon mer passagerare till Svartsjö brygga, och båten la ut.


De hade fått gå hem ensamma, han och Kattrina, och så snart som han hade kommit in i stugan, hade han slängt sig ner på sängen.

... Folket i Askedalarna hade sett dem komma tillbaka från bryggan utan Klara Gulla, och det blev stor undran bland dem hur det nu skulle gå. Den ena efter den andra av grannarna gjorde sig ärende över till Skrolycka för att höra efter hur det stod till där.

Var det sant, att KLara Gulla inte var med på båten? Och var det sant, att de inte hade fått varken brev eller hälsning från henne på hela september månad?

Jan svarade inte ett ord på alla dessa förfrågningar. Han låg stilla, vem det än var, som kom in.

... När bedrövelsen var som störst, gick dörrn upp än en gång, och in kom en karl, som knappast någonsin förr hade blivit sedd i Askedalarna, för det var inte till sådana avkrokar han hade för vana att ställa sina vägar.

... Kattrina viskade till Jan , att riksdagsman Karl Karlsson i Storvik hade kommit in till dem. Riksdagsmannen hade ett hoprullat papper i handen, och alla tog för givet, att han var utskickad av den nya ägarn i Falla för att kungöra för folket i Skrolycka vad som skulle komma att övergå dem, nu då de inte kunde betala honom hans fodran.
...

- Det förhåller sig så, sa riksdagsmannen, att för ett par dar sen fick jag brev ifrån en, som kallar sig Klara Fina Gulleborg Jansdotter i Skrolycka, å i detta brevet säger hon, att hon har rest hemifrån för å tjäna ihop tvåhundra riksdaler, som hennes föräldrar ska betala te Lars Gunnarsson i Falla den första oktober för å få äganderätten till marken, som deras stuga är byggd på. ... å nu skickar ho pengarna te mig, fortfor riksdagsmannen, å ber mig , att jag ska fara hit te Askedalarna å göra opp saken ordentligt med den nya ägarn i Falla, så att han inte ska kunna komma mä någe nytt krångel efteråt.

Innan detta var utsagt, satt Jan på sängkanten.

- Men flicka då? Var är ho?

- Å nu skulle jag fråga om föräldrarna är eniga med dottern å ger mej i uppdrag å avsluta - - -
- Men flicka, flicka? avbröt Jan. Var är ho?

- Var hon är? sa riksdagsmannen och såg efter i brevet. Hon säger, att det inte har varit någon möjlighet för henne å tjäna ihop alla dessa pengarna på bara ett par månader. Men hon har fått plats hos en snäll fru, som har lämnat henne en del i förskott, å hos henne får hon nu lov å stanna, te dess att hon gjort rätt för sig.


- Ho kommer inte hem tebaka då? sa Jan.
- Nej, inte för det första, efter vad jag kan förstå, sa riksdagsmannen.

Jan la sig ner i sängen och vände sig mot väggen som förut. Vad brydde han sig om stugan och allt annat? Vad brydde han sig om att leva, när inte den lilla flickan kom tillbaka?

I Kejsarrabatten har jag planterat:
  • Det sägs att längtans blomma är blå. Jag har planterat salvia med en intensiv blå färg. Detta får symbolisera Jan i Skrolyckas intensiva längtan efter sin dotter, Klara Fina Gulleborg.

Fortsättning nästa söndag.

Kram Sussie

lördag 27 juni 2009

Kejsarrabatten - del 6

När folket i Skrolycka kom hem från kyrkan densamma söndagen, som prosten hade sagt de vackra orden till Klara Gulla, satt två karlar uppflugna på gärdsården tätt invid grinden.

Den ena var Lars Gunnarsson, som nu hade tillträtt husbondeväldet efter Erik i Falla, den andra var en bodbetjänt från en handel i Broby, där Kattrina brukade köpa socker och kaffe.

… Nu klev de ändå ner från gärdsgården, öppnade grinden och gick fram mot stugan.

… Jan fick en sådan stark förkänsla av att de ville honom illa, och han såg sig omkring liksom för att söka en vrå, där han kunde gömma sig undan. Men så föll hans ögon på Klara Gulla,som satt och såg ut genom fönstret, hon med, och då fick han sitt mod tillbaka.
Vad skulle han vara rädd för, när han hade en sådan dotter?

… Nu, då Lars och bodbetjänten kom in, var de likaså likgiltiga och främmande som nyss förut. Lars sa, att de hade suttit så länge på gärdsgården och sett på den lilla nätta stugan, att de till sist hade fått lust att gå in.
De berömde allt, som fanns där, och Lars tyckte, att Jan och Kattrina borde vara bra tacksamma mor Erik i Falla, för det var väl han, som hade ställt om, både att stugan hade blivit rest och att de hade blivit gifta.


- Jag kommer å tänka på en sak, sa han strax därefter och vände i detsamma bort ögonen, så att han varken såg på Jan eller Kattrina. Erik i Falla var väl så förståndig, att han gav er papper på att marken, som stugan står på, skulle bli er tillhörighet?
Varken Jan eller Kattrina svarade ett ord. De förstod strax, att nu hade Lars kommit fram till det, som han ville tala med dem om. Det var bäst att först låta honom förklara sig med all tydlighet.

- Jag har nog hört, att det inga papper ska finnas, sa Lars, men jag kan väl inte tro, att det står så illa te. För då är det möjligt att hela stugan tillfaller den, som äger marken.

Jan sa ännu ingenting, men Kattrina blev så ond, att hon inte kunde tiga längre.

- Erik i Falla har gett oss en här tomten, som stuga ligger på, sa hon, å den kan ingen ha rätt te å ta ifrån oss.

Ja, det vore ju inte heller meningen, sa den nya ägarn med försonlig röst. Han ville bara, att allting skulle bli ordnat. Det var det enda han ville. Om Jan kunde ge honom hundra riksdaler till oktobermarknaden - - -

- Hundra riksdaler! utbrast Kattrina, och rösten gick nästan över i ett skrik.
Lars sa inte något vidare.

- Du säger inte ett ord, du Jan! sa Kattrina. Hör du inte , att Lars vill ta ifrån oss hundra riksdaler?

- Det kanske inte blir så lätt för Jan te å komma ut mä hundra riksdaler, sa Lars Gunnarsson. Men jag får ju lov te å veta vad som är mitt.… det var så, att handelsman i Broby hade skickat hit bodbetjänten med några räkningar, som han inte hade fått betalt för.

Bodbetjänten tog nu fram räkningarna. Kattrina sköt dem över till Klara Gulla och bad henne räkna ut vad det gick till. Det var inte mindre än hundra riksdaler, som de var skyldiga, och Kattrina blev alldeles blek där hon satt.
- Jag ser, att meninga är, att vi ska gå från hus å hem, sa hon.
- Å nej, svarade Lars, det är det visst inte, om ni bara betalar vad ni är skyldiga...

… Det var Kattrina, som förde ordet hela tiden. Jan sa ingenting.
- När di tar stuga ifrån den fattige, då är det slut mä honom, jämrade sig Kattrina.

- Jag vill ju inte ta stugan, försvarade sig Lars Gunnarsson. Jag vill bara, att det ska bli en uppgörelse.

Men Kattrina hörde inte på honom.

- Så länge som den fattige har e stuga, känner han sej likaså god som alla ndra. Men den, som inte har sitt eget hem, han känner sig inte som e människa.

Jan tyckte, att Kattrina hade rätt i allt, vad hon sa.
… Jan för sin del kunde inte tro ett ögonblick, att det skulle gå så illa. Här satt ju Klara Gulla, och han såg hur det började glänsa i ögonen på henne.

… - Ja, ni ska väl ha tid på er te å fatta ert beslut, sa den nya ägaren. Men kom det ihåg, att antingen flyttar ni första oktober, eller också ska handelsman i Broby ha full betalning! Å jag ska ha hundra riksdaler för tomten!

… Jan såg hur Klara Gulla knöt ihop sin ena hand. Hon skulle nog komma dem till hjälp nu snart.
Lars Gunnarsson och bodbetjänten reste sig och gick mot dörrn. De sa adjö, då de avlägsnade sig. Men ingen av dem, som satt kvar i stugan, gav dem hälsningen tillbaka.

- Om ni ville låta mej fara ut i världen! sa Klara Gulla.

- Det ska väl inte vara så omöjligt å tjäna ihop två hundra riksdaler te den första oktober, sa hon. … Om jag bara får fara te Stockholm å ta tjänst där, så lovar jag er, att stuga ska bli kvar i er ägo.

När Jan Andersson i Skrolycka hörde dessa ord, bleknade han bort, och huvudet sjönk bakåt, som om han skulle svimma av.
Det var så vackert av den lilla flickan. Det var på detta han hade väntat hela tiden. Men hur, skulle han kunna leva, om hon for bort ifrån honom?



I kejsarrabatten har jag planterat följande växter:
  • Penningblad, som symboliserar de två hundra riksdalerna som Jan och Kattrina måste betala till Lars Gunnarsson och handelsman i Broby.
  • Oktoberaster, som symboliserar det datum, den första oktober, som pengarna ska vara betalda.

Fortsättning följer nästa söndag.


Kram Sussie

lördag 20 juni 2009

Kejsarrabatten - del 5

”När den unga flickan ifrån Skrolycka var sjutton år gammal, så hände det sig, att hon kom gående till kyrkan en sommarsöndag i sällskap med bägge föräldrarna.

Medan hon gick på vägen, hade hon över sig en schal, som hon la av, när hon kom i kyrkbacken, och då fick man se, att hon var klädd i en klänning, som ingen i socknen hade sett make till.


En av de där köpmännen, som går omkring med stora säckar på ryggen, hade letat sig fram ända till Askedalarna, och när han hade fått se Klara Gulla i hennes friska ungdomsprakt, hade han tagit fram ett tyg ur påsen, som han ville förmå föräldrarna att köpa åt henne. Det var rött, och det gick i skiftningar, och det var nästan som siden. Tyget var likaså dyrt, som det var vackert, och det fanns ingen möjlighet för Jan och Kattrina att köpa tösen en sådan klänning, fast nog kan man förstå, att åtminstone Jan inte skulle ha begärt bättre.

Men tänk, att när handelsmannen hade trugat och bett dem förgäves en lång stund, så blev han rent ifrån sig över att han inte fick sin vilja fram! Han hade satt sig i sinnet, sa han, att deras dotter skulle ha tyget. Han hade inte sett någon i hela trakten, som det skulle bli så vackert på som på henne.
Och därpå tog han och mätte av så mycket tyg, som behövdes till en klänning, och gav det till Klara Gulla.
… Den söndagen, då Klara Gulla skulle visa sig med den nya klänningen vid kyrkan, hade varken Jan eller Kattrina kunnat stanna hemma, så nyfikna var de att få höra vad folk skulle komma att säga. Och det gick så, att alla människor la märke till den röda klänningen, och när de hade sett på den en gång, så vände de sig om och såg på den en gång till.
… Men nu föll det sig så, att den söndagen var det prosten i Bro, som skulle predika i Svartsjö, och inte den vanliga prästen. Och prosten var en sträng och gammaldags man, som blev förargad över allt slags överflöd både i kläddräkt och annat.
- Hör du, min flicka, jag ska säja dig en sak, sa han till Klara Gulla och la handen på hennes axel. Det är ingenting, som hindrar mej ifrån att klä mej som en biskop med guldkors om halsen, om jag så vill.Men det gör jag inte, för jag vill inte synas förmer, än jag är. Och på samma sätt ska inte du klä dig så grann som en herrgårdsmamsell, när du bara är dotter till en fattig backstusittare.
… Jan var färdig med ett svar, innan han kom ur hörhåll.


- Om den här lilla flicka skulle vara klädd på ett passande sätt, sa han, då skulle ho vara fin som sola, för e sol å e glädje har ho vart för oss, alltsen ho föddes.


- Om det är så, att du har varit till ljus å glädje för dina fattiga föräldrar, så kan du bära din dräkt med heder, sa han med mild röst. För ett barn, som kan skaffa lycka till far å mor, det är det bästa, som vi ser för våra ögon.”



I kejsarrabatten har jag planterat:


  • Malvor, malvor, malvor! I våras sådde jag bl.a. Rödmalva och på påsens baksida står det: "Likt satinglänsande ballerinor med veckade kjolar dansar denna malva högt i rabatten."

  • Rödmalva, liksom sommarmalva och rosenmalva, får symbolisera Klara Gullas röda klänning.

Fortsättning följer nästa söndag!


Kram Sussie

lördag 13 juni 2009

Kejsarrabatten - del 4

"Erik i Falla och Jan i Skrolycka var en kall vinterdag uppe i storskogen och högg timmer. De hade sågat igenom en grov stam. Trädet skulle till att falla, och de drog sig åt sidan för att inte komma under grenarna, när det störtade till marken.

- Akta er, husbond´! sa Jan. Jag tror att ho kommer åt ert håll.

Det hade varit god tid för Erik att springa undan, medan granen stod och vägde och lutade. Men han hade fällt så många träd i sitt liv, att han tyckte, att han borde förstå sig på saken bättre än Jan, och han blev stående på samma fläck. I nästa ögonblick låg han kullslagen på marken med granen över sig. Han gav inte ett ljud ifrån sig, när han föll, och grangrenarna låg så täta över honom, att han var alldeles skyld av dem.

- Gå efter häst å folk, Jan, så jag kan bli hemkörd!
- Ska jag inte hämta fram er först? frågade Jan. Har ni det inte svårt
där
ni ligger?
- Gör, som jag säger, Jan! sa Erik i Falla.


Och Jan visste ju, att husbonden var sådan, att han först och främst ville bli åtlydd, så han gjorde ingen mera invändning.

Jan sprang alltså hem till Falla så fort, som det var honom möjligt. Men det låg just inte nästgårds, utan han behövde en rundlig tid för att komma dit. Den första han träffade av gårdsfolket var Lars Gunnarsson, som var gift med Erik i Fallas äldsta dotter och var utsedd till att överta gården, då den gamla husbonden fölle ifrån.
Så snart Lars Gunnarsson hade fått besked, gav han Jan befallning att gå in i huset till matmodern och tala om för henne hur det stod till. Sedan skulle Jan gå och båda drängpojken.
… Jan fick då lov att gå in till mor i Falla, och hur mycket han än skyndade sig, så tog det sin tid att berätta för henne vad som hade skett och hur det hade gått till.
När Jan kom ut på gården igen, hörde han hur Lars dundrade och svor i stallet. Lars hade en dålig hand med djur.
… Det skulle inte bli vältaget, om Jan försökte hjälpa honom, det visste han, så att han gav sig istället av i det andra ärendet och hämtade drängpojken. Det var rätt besynnerligt, att Lars inte hellre hade bett honom säga till Börje, som stod och tröskade på logen alldeles i närheten, utan skickade honom efter pojken, som gick och gallrade ungträd borta i björkhagen ett gott stycke från gården.
Den svaga rösten under grangrenarna ljöd i öronen på Jan, medan han gick dessa onödiga ärenden.

- Jag kommer, jag kommer, viskade Jan tillbaka, men han hade densamma känslan över sig, som då man ligger i en mardröm och gör allt, vad man kan, för att skynda sig, men inte kommer ur fläck.
... Äntligen körde de från gården, Lars och Jan och drängpojken, men de kom inte längre än till skogsbrynet, förrän Lars stannade hästen.

- En blir som vilsen, när en får så´na här nyheter, sa han. Inte förrän nu kommer jag å tänka på att vi har Börje stående på logen.
- Ja, sa Jan, det hade varit gott å ha honom mä. Han är dubbelt så stark som nån åv oss andra.

Då fick drängpojken befallning av Lars att springa ner till gården och hämta Börje, och det blev ny väntan.

… Medan Jan satt på släden och ingenting kunde göra, tyckte han, att inom honom öppnade det sig ett stort, tomt, isande kallt svalg, som var mörkt och hemskt att se ner i. Men på samma gång var det inte något svalg, utan bara den vissheten, som han hade, att de skulle komma för sent.

… Nästa morgon, då Jan kom till arbetet, fick han höra, att Erik låg sjuk i stark feber och svåra plågor. Han hade förkylt sig, medan han hade legat på marken under den långa väntetiden. Det blev lunginflammation, och fjorton dagar efter olyckshändelsen var han död."
- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -
I Kejsarrabatten har jag:
  • Satt ner gärdsgårdsstörar som får symbolisera det fallande trädet som Erik I Falla fick över sig.
  • Planterat lungört. Om du klickar på länken kan du bl.a. läsa det här:

"Lungörtens vetenskapliga namn Pulmonaria kommer av det latinska pulmo som betyder lunga. Man tyckte att växtens fläckiga blad liknade sjuka lungor. I enlighet med signaturlärans princip om att lika botar lika har örten också använts som medicinalväxt mot just lungsjukdomar."

  • Lungörten får symbolisera Erik i Falla som dog i lunginflammation.

Fortsättning följer nästa söndag.

Kram Sussie

P.S Många har mailat frågor till mig, och det känns som om jag har missat att svara på en del... Snälla - maila igen! D.S

lördag 6 juni 2009

Kejsarrabatten - del 3

"Den lilla flickan hon var för märkvärdig. Hon var inte mer än tio år, när hon kunde reda sig med självaste Agrippa Prästberg.

... Det var en dag, som den lilla flickan satt alldeles ensam på den flata stenhällen utanför stugdörren och åt sin aftonvardssmörgås.
Då fick hon se, att det kom en lång karl gående på vägen, och det dröjde inte länge, förrän hon kände igen, att det var Agrippa Prästberg.

… Klara Gulla hade förstås så pass reda på Agrippa Prästberg, att hon visste, att han inte var sådan, att han stal, och inte heller var han sådan, att han slogs…

… Han gick runt i bygden för att laga klockor, och kom han in i en stuga, där han såg ett av de gamla, höga klockfodralen, så gav han sig inte, förrän han fick lyfta ner urverket och se efter om det var fel på det. Och fel var det alltid. Han blev rent tvungen att plocka sönder hela klockan. Sedan kunde det dra om flera dagar, innan han fick den hopsatt igen, och under tiden var man tvungen att hysa och föda honom.

Karpaterklocka

När gubben kom till stugan, stannade han mittframför den lilla flickan, stötte käppen hårt i marken och rabblade:

- Här kommer Johan Utter Agrippa Prästberg, kunglig majestäts å kronans trumslagare. Har stått för kulor å krut å är varken rädd för änglar eller djävlar. Är det nån hemma?

Klara Gulla behövde ingenting svara. Han tågade förbi henne rätt in i stugan och styrde genast sina steg mot den stora dalkarlsklockan.

… Prästberg hade bråttom att ta reda på vad det var för fel med klockan, innan Jan eller Kattrina skulle komma hem och säga, att den ingen lagning behövde. Han hade med sig ett litet knyte med verktyg och smörjburkar. Han rev upp detta i all hast, och därvid skyndade han sig så, att en del av innehållet föll till golvet.

Klara Gulla blev tillsagd att plocka upp allt, som hade fallit.

Karpaterklocka

- … Är det någe mer? röt gubben.

- … Nej, inte som jag ser, sa tösen och var så betryckt och olycklig som aldrig förr. Hon skulle ju vakta stugan, hon, åt far och mor, och så gick det på detta vis.

- Nå, än glasögona då? frågade Prästberg. Di måtte ha fallit, di mä.

- Nääj, sa flickan, här finns inga glasögon.

Med detsamma gick det upp en liten förhoppning inom henne. Tänk, om han inte kunde göra något vid klockan utan glasögon!

… Just då fick hon syn på glasögonfodralet. Det hade kommit att ligga bakom bordsbenet.

… - Det blir väl inte annat, än att jag får lägga mej själv på golvet å leta, sa han.

… Den lilla flickans hand for ut snabb som en blixt, fick fatt i glasögonfodralet och stoppade in det under förklädet.

… Gubben la sig själv på golvet, men det var fåfängt. Han fann ingenting.

- Ni har väl glömt dom kvar, där ni var sist, sa Klara Gulla.

… det var inte annat att göra än att binda ihop knytet och sätta in urverket i fodralet igen. Medan han då vände ryggen till, smög den lilla flickan glasögonen tillbaka in i knytet. Och där fann han dem, då han hade gått till Lövdala herrgård, där han sist hade arbetat, för att fråga efter dem."


I Kejsarrabatten har jag planterat

Hittills har följande växter planterats i rabatten:


Kram Sussie

lördag 30 maj 2009

Kejsarrabatten - del 2

"När den lilla flickan i Skrolycka var så där en tre år gammal, fick hon en sjukdom som nog tör ha varit scharlakansfeber, för hon var röd över hela kroppen och brände som eld, när man tog i henne.

... Jan var inte i stånd att gå hemifrån, så länge som hon var sjuk, utan satt kvar i stugan dag efter dag, så att det såg ut, som om Erik i Fallas råg, skulle bli otröskad det året.

... Hon låg i egen säng, men hon hade bara ett par halmdynor under sig och inga lakan. Det var nog strävt och svårt för den lillla fina kroppen, som hade blivit ömtålig av utslag och svullnad, att ligga på de grova blångarnsöverdragen.

Det var så eget, att var gång Jan såg hur hon kastade sig fram och tillbaka i sängen, måste han tänka på det finaste han ägde i denna världen, som var hans söndagsskjorta.

... Men det var bara galet att tänka på den där skjortan. Kattrina skulle aldrig i världen gå in på att han fick förstöra den,för det var hon, som hade gett den till honom i brudgumsgåva.
... Kattrina gjorde nog ändå allt, vad hon förmådde. Hon lånade häst av Erik i Falla, lindade in den lilla flickan i schalar och täcken och for till doktorn med henne. Det var duktigt gjort av Kattrina, men Jan kunde inte se, att det var till någon nytta.

...Det var kanske så, att man inte kunde få behålla en så märkvärdig gåva, som den lilla flickan var, om man inte var färdig att offra för henne det, som man hade bäst. men det var inte lätt att få en sådan människa som Kattrina att förstå detta.
Romersk malört

...Den gamla Finn-Karin kom in i stugan en dag, medan flickan låg sjuk.


... När hon kom in i stugan, såg hon ju strax, att barnet låg sjukt, och Kattrina talade om för henne, att det hade scharlakansfeber, men det var ingen som bad henne om ett gott råd.

... så sa hon alldeles av sig själv:

- Den här sjukdomen går det över mi makt att bota. Men så mycke ska jag lära er, att ni kan ta reda på om det bär mot liv eller död. Håll er vakna te klocka tolv i natt, å sätt då ihop pekfingret å lillfingret på vänstra hanna som e ögla, å se igenom den bort te flickungen! Ge då akt på den, som ligger breve´na i sängen, så får ni veta vad ni har å vänta!

Kattrina tackade henne så vackert, för det är bäst att hålla sig väl med sådant folk. Men inte ett ögonblick ämnade hon göra, som hon var tillsagd.
Jan fäste ingen vikt vid rådet han heller. Han tänkte inte på något annat än skjortan. Om han bara tordes för Kattrina!

Romersk malört

...Hur det nu var, så när klockan närmade sig midnatt och Kattrina sov som djupast, gick han bort till kistan och tog fram skjortan... sedan slet han den i två delar. Den ena smög han under den lilla kroppen, och den andra bredde han ut mellan flickan och det varma,tjocka täcket, som hon hade över sig.


Sedan kröp han ihop igen i sin vrå och vaktade på henne som förut. Han hade inte suttit länge förrän klockan slog tolv. Nästan utan att tänka på vad han gjorde höll han då upp fingrarna på vänstra handen som en ring framför ögonen och såg mot sängen.

Och se!

Då satt där en liten naken Herrens ängel på sängkanten. Han var rispad och stucken av de grova sängkläderna, och han hade visst ämnat gå sin väg från alltsammans. men nu vände han sig om och kände på den fina skjortan, strök över lärftet med båda händerna, och rätt som det var, svängde han benen inom sängkanten och la sig ner igen för att vaka över barnet.

... Nästa dag var den lilla flickan på bättringsvägen. Och Kattrina blev så glad över att sjukdomen gav med sig, att hon inte hade hjärta att säga någonting om den förstörda brudgumsskjortan, fast nog kan man veta, att hon tyckte, att hon hade en stolle till man.

I kejsarrabatten har jag planterat:

  • Romersk malört som kantväxt mellan gräsmatta och rabatt.

Om malört kan man läsa:

Malörten har använts i alkoholhaltiga drycker åtminstone sedan antiken. Den alkoholhaltiga drycken har använts förebyggande mot feber.

Linné använde malört att dämpa feberfrossa med.

Malört användes också förr i kyrkobuketter för att ha något friskt att lukta på under de långa predikningarna.

I kejsarrabatten får malörten symbolisera

  • Klara Gullas febersjukdom

  • Jan i Skrolyckas fina brudgumsskjorta som han endast använde på söndagarna - då gick han kanske i kyrkan och hade med sig en kyrkobukett med bland annat romersk malört i.

Kul att veta: Moderplantan som jag tar skott ifrån, kommer ursprungligen från Mårbacka.



Fortsättning följer nästa söndag.



Kram Sussie

lördag 23 maj 2009

Kejsarrabatten - del 1

"Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i Skrolycka aldrig tröttna på att berätta om den dagen, då den lilla flickan hans kom till världen. Tidigt på morgonen hade han varit ute och hämtat barnmorskan och andra hjälpare, men sedan hade han hela förmiddagen och ett gott stycke in på eftermiddagen suttit på huggkubben i vedskjulet utan något annat att göra än att vänta.


Ute regnade det, så att det stod som spön i backen, och det var inte utan, att han fick sin del med av regnvädret, fast det skulle heta, att han satt under tak. Det kom in till honom som fukt genom de otäta väggarna, och som dropp från det gistna taket, och rätt som det var, kastade blåsten in över honom en hel störtsjö genom den dörrlösa vedskjulsöppningen.


... Regnet höll på att strömma såsom förut, blåsten tog till, och fastän det bara var i slutet av augusti, kändes det lika ruskigt som en novemberdag.


... Han skulle just till att resa på sig, då mor i Falla visade sig i vedskjulsöppningen. Hon neg så vackert och bad, att han skulle komma in i stugan och se på barnet.


... - Här ska Jan få se på e lita jänta, å det e, som heter duga, sa hon."


Gullregn

" Där stod han nu och höll mellan sina händer någonting, som var varmt och mjukt och inrullat i en stor schal. Schalen var såpass undanviken, att han såg det lilla rynkiga ansiktet och de små vissna händerna. Han stod och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till med det här, som barnmorskan lagt i famnen på honom, då han fick en stöt, så att både han och barnet skakade till.

...Strax efteråt började hjärtat klappa i bröstet på honom, såsom det aldrig förr hade gjort, och med detsamma var han inte längre frusen, och inte kände han sig ledsen och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. Det enda som oroade honom, var, att han inte kunde begripa varför det skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på honom, då han varken hade dansat eller sprungit eller klättrat i branta berg.


... -Det är riktig hjärtklappning, sa barnmorskan.

... - Har Jan aldrig förr tyckt så mycket om nån, så att ni har fått hjärtklappning fördenskull? sa barnmorskan.

-Nääj, sa Jan. Men i samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat i gång på honom."


Kärleksört

"Nästa dag stod Jan i Skrolycka flera timmar i stugdörrn och väntade med den lilla flickan på armen.

... Han hade inte ställt sig där i dörröppningen utan ärende,som man kan förstå. Det var en viktig sak, som han skulle söka att få avgjord, medan han stod där. Hela förmiddagen hade han och Kattrina försökt att välja namn åt barnet. De hade hållit på både länge och väl, men de hade inte kunnat bestämma sig.

- Jag ser ingen annan råd, än att du får ta jänta å ställa dej på tröskeln mä´na, hade Kattrina sagt till sist. Å så får du fråga det första kvinnfolk, som går härförbi, vad ho heter. Det namnet som ho då nämner, får vi ge flicka, vicket det så är grovt eller fint.

... Det hade varit mulet hela dagen, men just i den stunden hände det, att solen bröt fram ur molnen och sände ett par strålar ner till barnet.

... - Jag undrar inte på att du vill se på jänta ett slag, innan du går ner, sa Jan till solen. Ho är allt värd att titta på.

... -Då hördes Kattrina återigen.

- Var det nån där? Jag tyckte att du talte ve nån.

... - Ja, nu kommer jag, sa han och trädde in med det samma. Det var e så fin herrskapsmänniska, som gick förbi. Men det var så brått för´na, så jag hann knappt säga goddag, förrn ho var borta igen.

- Kära då! ... Du hann väl inte å fråga´na va ho hette?

- Jo, ho hette Klara Fina Gulleborg, så mycke fick jag ur´na.

- Klara Fina Gulleborg! Det blir väl ett för grant namn, det, sa Kattrina, men hon gjorde ingen vidare invändning.

Men Jan i Skrolycka var rent häpen över sig själv, som hade kunnat hitta på något så fint som att ta solen till gudmor.

Solbrud

I "kejsarrabatten" har jag planterat
  • Gullregn - som symbol för denna första episod i boken. Ur denna regnvädersdag kommer ändå något som är lika gott som gull - Klara Fina Gulleborg!
  • Kärleksört - som symbol för den oerhörda lycka som Jan i Skrolycka känner för sin dotter, när han för första gången håller henne i sina armar och förstår vad ren kärlek är.

  • Solbrud - Symbol för Solen som gav Klara Gulla hennes namn. Om solbrud kan man läsa: "Solbrud är ett bra val i en rabatt som skall blomma länge på hösten. Om sedan de andra växterna också har samma färgskala så kan en sådan rabatt lysa upp även en molnig höstdag!
Fortsättning följer nästa söndag.

Kram Sussie