Sprid lite värme

Tar några dagar ledigt från dator och blogg och vill passa på att ge alla mina läsare en stor värmande kram!

Återkommer nästa vecka :-)

Kram Sussie

Säkra kort

En enda liten bild bjuder jag på idag, nämligen dörren till vårt uthus.

Har ni läst bloggen från början, vet ni vid det här laget, att jag gillar kannelyrer (urfräsningar) sockerbitslister och lite stramare snickarglädje...

Jaa,...varför inte mixa samman det man gillar? Ibland är det bäst att satsa på "säkra kort"! :-)

Innanför här bor våra kära hönor tillsammans med den ståtliga tuppen Tord! Kuckeliku!

Kramar till er alla!

Sussie

Snickar(ens)glädje

Visste ni att snickarglädje på hus, från början skulle locka fram arbetskraften i människan? Under 1800-talet förändrades husens utseende med hjälp av snickarglädje i strävan efter att göra torrare och hälsosammare bostäder. Husen ställdes på höga grunder, man satte dit ventilationsöppningar, och långt utskjutande tak skulle motverka att fukten tog sig in i bostaden och på så sätt förhindra att tuberkulosen fick fäste.

När vi köpte vårt hus fanns det knappast någon snickarglädje alls på det. Under årens lopp har vi försökt få till lite utvändig glädje - framför allt ovanför fönstren.

Fönstren är höga och många. Ibland när jag står inne och försöker kika ut bort i vägen, händer det att jag passar på att göra tåhävningar eller står och rör mig i cirklar...ja, det gäller liksom att försöka hitta en vinkel, där det går att se optimalt genom de gamla fönstren... Ni som har gamla fönster förstår nog precis vad jag menar:-)

Inspiration till utsmyckningen fick vi genom en tågresa till Norrland. SJ:s egen tidning, som ligger i sätena, är inte någon värst rolig läsning, men i tidskriften fanns en bild på en liknande dekoration och...ja förlåt SJ! Det var vi som försiktigt rev ut bilden...

När man ändå håller på kan man ju glädja uthuset också :-)

Ha en underbar helg!

Kram Sussie

Sin egen lyckas smed

I bygden där jag bor har vi lyckan att ha en smedja.

"Pöjkera på smea" är ett begrepp som alla känner till och syftar på de två bröder som huserar där. Allt ifrån smideskronor till grindar har tillverkats av de skickliga smederna och folk från trakter långt bort ifrån, har hittat till detta ställe för att få hjälp med både stort och smått, möjligt och omöjligt...

Maken har - som ni nog förstått - inställningen "kan själv". Denna inställning, tillsammans med "ett gott skratt förlänger livet", blir summa sumarum "smea"!

Ser att maken får något beslutsamt och spefullt i blicken när han ivrigt ropar "Du, jag tar en tur te pöjkera i smea!" Då vet vi båda två att han, genom goda råd av proffsen, får utlopp för inställningen"kan själv". Av vad maken berättar när han kommer hem, råder inga tvivel om att även det förlängande skrattet heller aldrig uteblir :-)

Många är de ljusstakar som maken tillverkat under dessa två deviser och idag tänkte jag visa denna modell:

Såg något liknande i en inredningstidning för några år sedan och föll pladask...

Avslutningsvis några bilder på vägen in och framsidan av vårt hus. Korten är tagna från vår övervåning och tillägnas Lisa på bloggen mittlillahus. som önskat se mer från vår trädgård just ur detta perspektiv :-).

Vill också passa på att tacka för alla snälla, fina och uppmuntrande kommentarer ni så frikostigt ger mig. Jag blir alltid så rörd och tacksam för att ni bryr er så mycket om det jag visar och skriver. Tack!

Vill också passa på be om ursäkt för att jag just nu är så dålig på att kommentera tillbaka, men förhoppningsvis lär det väl bli mer med tid när rutinerna satt sig lite efter sommaren...

Kram Sussie

60 kronors kaffeved

I somras sprang jag på den! Stolen som knappt höll ihop och som fick mitt hjärta att svämma över av beskyddarinstinkt.

Bland stolta, svulstiga och rejäla stolar, stod den där på en möbelloppis...hjälplös, ful, icke önskvärd och billig...

Maken tittade fundersamt på mig när jag sa att jag bara måste ha den stolen med mig hem.

- Ska du betala 60 kronor för den där högen kaffeved? frågade han på fullt allvar. Sällskapet vi hade med oss, tittade också lite bekymrat på stolen... och på mig...

Mmm, vänta bara, tänkte jag och var glad över mitt "fynd".

Om man pluggar om den, skrapar av lös färg, bättrar på med lite ljus linoljefärg... om man inte har tänkt sig att ha den till annat än som ren prydnad för att den är så VACKER, kan det inte bli annat än bra, tänkte jag när vi körde hemåt från loppisen.

Vem har sagt att stolar bara ska has till att sitta på?

Varför inte ha dem till att titta på? Eller för att visa upp annat som man gärna vill titta på?

Häckoxbär är vackert till girlander Tycker om när girlander hänger ner på sidorna...Nu står den i mitt förmak och samsas fint tillsammans med kakelugnen. I paviljongen från Madam Stoltz ligger vackra, röda vinteräpplen från vår trädgård.Stor kram till er alla och kom ihåg: Döm inte hunden efter håren :-)

Sussie

Ribbor

För cirka 100 år sedan, blev det väldigt populärt med ribbsnickrade utemöbler. De förekom ofta i par, placerade mot väggen på var sida om husets huvudentré eller på verandan.

Vår soffa har inga 100 år på nacken, utan tillverkades av Raymond för ungefär tio år sedan.

Från början stod den mycket riktigt på ena sidan om dörren, uppe på trappen som inte var inglasad då. Meningen var nog att det skulle bli två, en på var sida... men sedan bestämde vi oss för att glasa in och ville ha en annan funktion där än två hårda ribbsoffor...

Tycker så mycket om formen på dessa soffor. Titta hur ribborna följer tätt efter varandra och ligger som ett tygstycke över en träställning...

Vita möbler är vackert mot det gröna. Vita möbler lyser i solen och blir nästan självlysande i kvällningen.

Inte sitter vi i den så ofta om jag ska vara ärlig, men i källaren ligger ritningar på stolar som passar till... kanske skulle den nyttjas mer om det blev en liten grupp...

Jaha! Så har man kommit på ännu ett projekt :-)!

Kram Sussie

Jesus, brännvin och ett parti poker

Vårt hus är byggt i början av 1920-talet. Under en period bodde en mycket gudfruktig familj i huset och ibland hade man bönemöte nere i stora salen.

Men... det var inte alla i familjen som uppskattade ett Guds ord om söndagarna. Sönerna i familjen älskade andra saker, såsom ett parti poker och en och annan liten rackare...

Inte kunde det gå för sig, att sönerna söp och rumlade, medans mor och far höll möte i den kristna tron tillsammans med präst och gelikar...

Värre gudfruktig var dock inte far i huset, än att han lät bygga en liten timrad stuga alldeles bakom huset, bland syrener och äppelträd. DÄR kunde pojkarna hållas medans den kristna tron förkunnades inne i boningshuset.

Tyvärr var det bara tre stockar som gick att rädda av den lilla, timrade stugan när vi köpte huset 1992. Utan varken tak eller underhåll är det inte lätt att stå pall även om man är byggd av de allra starkaste timmerstockar...

Vi ville ändå försöka ta tillvara dessa tre stockar som ger en härlig historia att berätta och en själ till vårt hus. Vi satte helt sonika upp dem i kökstaket. Där sitter de säkert och vittnar om husets historia som vi försökt ta tillvara på alla sätt vi har kunnat.Ledigheten är slut, kvällarna blir mörkare och tiden behövs till jobb, läxläsning med barnen och studier för min egen del. Till mina bloggvänner måste jag därför hälsa att det troligen inte kommer att dugga så tätt med kommentarer i era bloggar från mig framöver. Men var inte oroliga! Även om jag inte skriver så kommer jag att surfa runt och smygläsa varenda en som jag brukar besöka. Rätt som det är finns den där... en kommentar från mig. Men man kan aldrig veta när... :-)

Till alla mina vänner, stora som små, som läser och återkommer till min blogg:

Låt oss dela utsikten jag har, när jag blickar ut över fältet bredvid. Tidigt, tidigt imorse dansade morgondimman tyst över nejden. En ensam fågel kvittrade och solens strålar värmde mjukt i nacken... Ett ögonblick av ro som jag gärna delar med mig av... Varsågoda!

Stor kram till er alla!

Sussie

Det var en gång en gång...

Nu har vår promenad fört oss ända fram till huset. Om ni tittar rakt fram ser ni ett trappräcke. Det beror på att det från början bara var en slänt närmast huset. Jordmassorna som blev när vägen grävdes fram, använde vi för att höja upp till en plan yta framför ingången.

Gångar i trädgården är viktiga förbindelser och vi hade turen att komma över ett parti gatsten. Om man står på vår trapp syns den runda formen från vilken tre gångar strålar ut.

Gången rakt fram leder till en liten damm som återigen tar upp den runda formen. Ljudet av vatten och himlens spegling i vattenytan, skänker många stunder av harmoni. Även runt dammen har vi Hosta som kantväxt. En trädgård ska vara välkomnande öppen, men också ombonat skyddande. Därför har vi planterat en häck av häckoxbär runt hela den form som blev när vi fyllde upp.Hoppas du uppskattar promenaden kring vårt hus och att du gärna tittar in igen!

Stor kram till er alla!

Sussi

Spökhuset

När jag var liten fanns det ett hus som jag alltid tyckte såg så stort och spökligt ut när jag åkte förbi. Det hade varit vitt, men färgen hade för länge sedan flagat av liksom det också hade gjort på det gröna plåttaket.

Framför huset fanns en förvuxen äng och en gigantisk gran lutade sig oroväckande mot husets entré. Inte en rabatt, inte ens en riktig väg, skymtade fram som skulle kunna välkomna besökare fram till stora entrén. Istället fick man försöka ta sig fram på en gropig grusväg som gick till baksidans köksentré. Ute vid den allmänna grusvägen fanns en liten rest av en gammal stenmur. Övriga muren var rasad och hela vyn gav ett sorgset, övergivet intryck.

Inte kunde jag väl tänka mig, att det var där jag skulle bosätta mig och skaffa familj...

Första intrycket... så viktigt. Men i detta fall fick huset en andra chans, även om talesättet säger att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck. Välkomna!

Stenmuren har vi försökt bygga upp igen. Visst är det vackert med stenmurar...

Vägen vi sedan svänger in på, fanns inte när vi köpte huset. Med hjälp av en gammal tavla, kunde vi se var det funnits en ursprunglig väg. Grävaren Rolf satte ner skopan och prickade rätt med en gång. Det var bara att skyffla bort gammal vall och äng. Under fanns stommen till den "nya" vägen in. Tre björkar på var sida om vägen har vi planterat. Har alltid tyckt att alléer känns välkomnande och nu har de börjat växa till sig i storlek.Framme vid huset delar sig vägen. Den högra vägen "hakar i " den gamla som gick till baksidan när vi köpte huset. På baksidan skymtar också vårt flerårsprojekt... en stor glasveranda med massor av fönster. (Joo...det tar tid när minsta lilla karm ska byggas själv...) Kantväxten är en sorts Hosta som vi fått av Raymonds mamma. Den är tålig, robust och pålitlig, precis som svärmor var :-)
Vid en lykta, som "pöjkera på smea" har gjort, stannar vi promenaden för idag. På vår tomt finns sex sådana lyktor. Fyra på vägen in, en på väg till uthuset och en här, som sprider ett välkomnande ljus om du hälsar på i mörkret :-)

Ha en underbar dag!

Kram Sussie

NJUTER!...

Ingen tid får förspillas. Nu är det stranden som gäller. Är tillbaka med ett roligare inlägg på torsdag. Lovar! :-) Tills dess, en bild på vyn framför mig när vi badar vid favoritstället. Imorgon är det vattenrutschkanor och fritt fall som gäller vid Sunnes vattenpark... Sköt om er!

Kram Sussie

Av byrån bidde det en bänk

Här syns det hur byrån passas in i det som ska bli bänk. Dörrarna på var sida, har vi i detta skede endast målat speglar på, för att se om det skulle passa...

Ute i uthuset har vi en massa bråte liggandes. Lister, delar av möbler med fina detaljer (och förstås sånt som borde slängas... ;-) Bänken är ganska stram och det kändes som om den behövde någon liten rund form ... Hittade denna överdel från en gammal skänk som har väldigt fina, runda detaljer.

Är ju lite svag för det där med urfräsningar, så det fick det bli också!
Än fattas många små detaljer för att det ska bli rätt, men vi är på god väg :-)

Nu börjar Raymond jobba igen och därför dröjer det ända tills helgen innan mer arbete kan läggas ner på bänken. Han arbetar nämligen borta under veckorna. Ville ändå visa er så här långt.

Sköt om er och ha en härlig dag imorgon. Då ska solen och värmen komma och jag ska inte göra annat än SOLA och njuta av sista lediga veckan! :-)

Kram Sussie

Ja! Får jag 40 kronor?

Kommer ni ihåg mitt sommarprojekt - förmaket? (Försökte göra en länk dit, men måste nog träna mer. Det funkar inte. Men klicka gärna dit dig via länken till höger längre ner.)

Det verkar som om man skulle kunna döpa om det till 40- kronorsprojektet istället.
Jag har ju kikat runt på loppisar och aktioner för att hitta små saker till rummet och mycket av det jag funnit har kostat just 40 kronor :-)

Här kommer en liten rapport i bilder så att ni ser att det går framåt:


Fast visst ja! När de kostade 40 kronor för paret såg de visst ut så här:
En byst av Selma Lagerlöf har jag velat ha länge. Rätt vad det var stod den framför mig på en loppis. Ta mig med hem, viskade hon i mitt öra. Jag vill bo i ditt förmak... :-) Jag är så förtjust i mässing. Tycker om det guldiga som passar så fint tillsammans med den gustavianska blå färgen på väggarna. Hade ju funderingar ett tag om jag skulle måla om väggarna, men neej! Jag tycker så mycket om den färgen...
Sist, men inte minst, en kruka från Gustavsberg. Fast det var visst inte 40 kronor jag gav för den... 30 var det för att vara korrekt. Men så länge priserna går åt det hållet så :-)

Ha en underbar dag och sköt om er!
Kram Sussie

10 000 röda rosor...

skulle jag vilja dela ut till alla som läser min blogg! Tänk att bloggen har haft 10 000 besökare idag! Det är nästan lika många som antalet människor i hela kommunen, där jag bor ... ;-) - Ja, ja... vi siktar på 15 000 i kommunen- men det gör jag med!

Från början var det tänkt att enbart vi själva skulle bli motiverade att komma vidare i våra inrednings- och renoveringsprojekt. Vänner, släkt och människor man är bekant med skulle kunna gå in och läsa vad vi höll på med för tillfället.

Sedan visar det sig att inredningsbloggar intresserar så många andra också. Och det är så roligt med alla kommentarer. Och det är så roligt att ni vill läsa även om ni INTE skriver någon kommentar. Tänk idag fick jag även en liten hälsning från en kusin som jag inte sett eller pratat med på många år. Hur kul är inte det?! (Hej Tomas!) Och tänk alla nya vänner man fått som skriver, kommenterar och har underbara bloggar själva! Alla som någon gång varit inne och läst bloggen, släkt, vän, bloggkompis eller bara lite nyfiken - tack alla ni!

Stor kram till er alla. Sköt om er och ha en underbar dag!

Sussie