Ett trädgårdsrum blir till

Jag gör någon inflygning här på bloggen ibland. Det blir långt mellan gångerna och oftast skriver jag en svit av inlägg för att sedan inte skriva något alls på ett år. Bloggarnas tid har ännu inte återkommit, det är istället andra sociala medier som prioriteras. Men, har du hittat hit och väljer att vara kvar och läsa, vill jag att du ska veta att jag är jätteglad för det. Hej och välkommen! Men var beredd. Bloggen är främst till för mig själv. För att minnas och för att följa processer i trädgårdsplanering och renoveringar. 

Just nu i vår trädgård:

Under flera års tid har jag haft en presenning lagd på en yta för att få bukt på ogräs som nässlor, parksallad och kirskål. I början på sommaren besökte jag och dottern en loppis och  med hem kom ett solur. 

När jag såg det visste jag att presenningen måste bort i år och soluret skulle få ett eget trädgårdsrum hemma hos oss. Det är lite motsägelsefullt, för platsen är relativt skuggig. Inte direkt där man placerar ett solur om man säger. Soluret ska istället få bli en staty, en installation… ja, som ett slags ankare i trädgårdsrummet. 

Häng med från idé till resultat. 

Soluret som inhandlades för 350 kronor på en loppis.

Närmaste trädgårdsrummet som ligger i anslutning till det blivande solursrummet ser ut så här. Det nya rummet kommer att ligga till vänster i bild.

Mellan de båda trädgårdsrummen har jag planterat en häck av bukettapel. På ett ställe i den rundade häcken har en planta utvecklats sämre än övriga. När sådant händer brukar jag ta mig en funderare: ska jag ersätta med en ny och testa igen, eller tänka i nya banor? Eftersom jag redan testat att ersätta utan bra resultat, tänker jag nu nytt. Den klena plantan kommer att tas bort och sedan kommer det att byggas vackra stolpar för att visa vägen in i det nya trädgårdsrummet. 

Man vet att det är dags att ta bort täckningen när ogräset börjar växa på ovansidan av den. Skämt åsido, tre år av täckning räcker förhoppningsvis. Jag håller tummarna. Det ligger också krattgus ovanpå täckningen för att hålla den på plats. Den planerar jag att återanvända på annat ställe.

Visst är det märkligt att det ofta blir någon slags förvaringsyta av diverse skräp när man inte riktigt kan göra färdigt? Spillvirke, en jordpåse eller varför inte en planteringskruka som väntar på att bli medtagen till rätt plats när andan faller på?

Längst till vänster i bild finns idag våra vinbärsbuskar. Tålmodigt levererar de trots att ljusförhållandena borde vara alldeles för dåliga. De kommer jag att antingen flytta (om det går) eller ta sticklingar av (det går alltid) och istället plantera en mer strikt och formell häck av måbär. Likaså ska det planteras måbärshäck där som skottkärran står. Lite märkligt är det, att jag väldigt ofta råkar fotografera min trädgård med en skottkärra som linslus. Men okej, vår trädgård är ett hobbyintresse, inte en besöksträdgård. Läser du bloggen igen kommer du garanterat att få se fler foton med skottkärror på.

Bakom vinbärsbuskarna skymtas vår hönsgård och köksträdgård.

Idag har jag testat olika varianter av hur den nya häcken ska formas. Jag brukar lägga ut stenar eftersom jag är väldigt visuell. Jag behöver få se och sedan gå ifrån ett tag innan jag kan gå tillbaka och känna efter om det känns rätt eller inte. Jag har inte riktigt bestämt mig än utan behöver sova på saken.

Här syns också vårt poolhus med pergola. Det är dags att byta vattnet i bubbelpoolen vi har på trädäcket och  farmardunken är framtagen. Och skottkärran är med igen såklart!

Så där ja! Nu är du med från början i uppbyggnaden av det nya trädgårdsrummet. Hoppas du kikar in igen!

Kram

Sussie

MELONFJÄSK OCH TRÄDGÅRDENS HATFÄRG NR 1

 Inspirationsbild från https://www.exotic-seeds.store/sv/

Jag har aldrig odlat melon förut, men i år tänkte jag försöka. Jag har förstått att man behöver fjäska en del för meloner om man vill ha en bra skörd. Det kanske är där det kommer att gå åt pipsvängen. Blomfjäsk är inte riktigt min paradgren. Jo, initialt. När själva sådden ska igång, när krukorna ska förberedas och fröerna ska ner i jorden, men sen kämpar jag fortfarande med att tycka att själva skördemomentet är nåt för mig. Har jag kommit så långt i odlandet att det är dags att skörda, då har jag ju redan bevisat för mig själv att jag kunde. Då brukar intresset falna. 

Meloner tycker tydligen inte om att omplanteras. De är känsliga för det. Därför testar jag att plantera fyra frö för per kruka som rymmer många liter jord. Jorden har jag vattnat igenom med varmt vatten för att ge fröerna värme direkt från start. 

Det här går tvärtemot hur jag brukar tänka. Jag omskolar hellre en extra gång än planterar i för stor kruka direkt. Risken är annars stor att de små fröerna blir blöta och kalla om det är för mycket jord runt omkring dem. Men nu testar jag ändå så här för att slippa störa plantorna när de väl börjar växa till sig.

När fröerna väl planerats ska krukorna stå varmt tills sådderna kommit upp. Då ska krukan ställas svalare. Det kommer att bli pyssligt detta men vad gör man inte för att behålla epitetet trädgårdstokig?

Varmaste rummet hos oss just nu är det rum som kycklingarna bor i. Där finns det till och med en extra värmelampa som gör att temperaturen är varmare än vad vi har i övriga huset. 

Jag använde planteringsjord blandad med bokashi och ett lager på ca fem centimeter med såjord på toppen. Fjäsk som sagt. 

Här är sorten jag odlar. Som sagt: har noll erfarenhet av melonodling och vet inte varför jag valde just denna att börja med. Tror det var för att den ska vara ganska snabb av sig.

Nu ska jag bjuda maken på en kopp kaffe och planera uteköket som vi kommer att påbörja i år. Han planerar byggandet och jag letar växtinspiration på nätet. Bra fördelning. Och för er som envist hävdar att ni inte gillar oranga blommor måste jag bara få slänga in denna inspirationsbild från Martas Potoczeks trädgård i Polen. Kejsarkronor och tulpaner i orange? Jag tycker det är ljuvligt fint! Vad tycker du?

Kram 

Sussie

ATT TA EN PAUS OCH ATT UTVECKLAS

Det har gått en månad nu sedan mamma lämnade oss. Jag har behövt den här månaden för att komma ikapp mig själv. Till att reflektera över de senaste fem månaderna, när jag hittade henne efter  första stroken av två och att vara aktsam om liv som fortfarande pågår. Jag brukar inte vara alltför privat på bloggen, så därför får det räcka med detta i skrift när det gäller min mammas bortgång.

Här hemma pågår livet för fullt. Min krokusäng börjar leverera även om den behöver några år till innan den kan kallas äng. Lite mer av en plats där det dyker upp spridda krokusar i olika färger just nu.  

Fönstren svämmar över av sådder och ute gräver jag större rabatter och utökar köksträdgården. 

Här under det gamla trädet ska det planteras örter mot norr och kryddväxter mot söder. I huvudet är det lummigt och mysigt att vandra längs den lilla upptrampade stigen i gräsmattan på väg mot en simtur i poolhuset. I verkligheten är det en jädra massa jobb innan det blir verklighet, men en dag så.

Sen måste jag ju bara berätta om våra nykläckta kycklingar också. Lagom till påskafton kläcktes 6 stycken alldeles bedårande små kycklingar av sorten hedemorahöns. Vi har ju gammalsvensk vit leghorn sedan innan och hedemora är nya för mig. Det jag tycker är så fint med den rasen är att deras ögon är mörka. De ser snälla ut och inte stirriga som många andra hönsraser gör. Just nu bor de under en värmelampa i kammaren och har en dammvippa av fjädrar som surrogatmamma. De äter ur handen och går med på att bli lyfta och tagna i. Jag är verkligen inte duktig på att könsbestämma kycklingar men jag tror nästan helt säkert att en av dem är en tupp. Benen är kraftigare och så tycker jag att den är lite mer kavat än de andra. Tiden får utvisa.

Nu ska jag plantera lite fler fröer. Bland annat musselsyska och melon. Jag är lite stolt över mig själv som lyckats hålla min såplan och inte speeda iväg och så allt i januari. Långsamhetens lov har fått en ny innebörd. Jag har utvecklats!

Kram Sussie