- Inredning - Trädgård - Recept - Feng Shui - Välkommen till Granne med Selma!


Visar inlägg med etikett Berättelser om vårt hus. Visa alla inlägg
Visar inlägg med etikett Berättelser om vårt hus. Visa alla inlägg

lördag 11 februari 2023

~ ÅTERBLICK ~

 Att ha en blogg är verkligen som att ha tillgång till en jättestor minnesbank. Det är roligt att bläddra tillbaka och läsa om saker vi drömt om, förverkligat eller skrotat. 

Mitt första blogginlägg minns jag tydligt. Jag satt länge innan jag vågade publicera det. Att jag överhuvudtaget började blogga berodde på att jag var putt över en bekant som alltid frågade om vi var färdiga med renoveringen av vårt hus än. Varje gång fick jag svara nej och aldrig fick jag berätta om allt vi faktiskt h a d e  hunnit med sedan frågan ställdes förra gången. 

För att inte hamna i en känsla av att aldrig bli färdiga började jag dokumentera våra framsteg i en blogg. 

Så kan det gå. Nu är känslan av irritation bytt mot tacksamhet istället. Hade inte vår bekant ställt samma fråga som en hackig LP-skiva hade första blogginlägget aldrig skrivits.

Klicka här om du vill läsa mina första stapplande steg in i bloggvärlden för nästan 16 år sedan. 

16 år!! Det är ju inte klokt.

Kram

Sussie 

torsdag 6 maj 2010

Today, I have been talking english all day!

Sunne kommun - en kommun som vågar visa framfötterna!

"Sunne doesn’t realise it’s a small town with no real right to be so popular and exciting. The reason it carries it off is because it has an infrastructure created by people with dreams which they transform into realities. This is a place where lots of forward thinking people live, where the nature is so beautiful it takes your breathe away and because Sunne doesn’t know its Sunne, it actually thinks its New York."  David Beattie

Kanske är detta en av anledningarna till att Sunne kommun anordnat Landsbygdsriksdag 2010. Ett gigantiskt projekt med deltagare från 22 länder.

Hela kommunen är engagerad. Hotell och vandrarhem är fullbokade, lokala företag är involverade och hela bygden sjuder av kreativitet och nytänkaranda.

Och Östra Ämtervik, som är en del av kommunen, är ju förstås med och bidrar till att hela evenemanget ska bli lyckat och minnesrikt för alla deltagare.

Idag har vi haft ett hundratal besökare i vår vackra kyrka och företag från Östra Ämtervik har berättat om sina verksamheter för åhörarna.

Vill ni ta del av vad jag berättade om?

Varsågoda! Här kommer min presentation. Bilderna visades på en gigantisk skärm och kyrkan var fylld av tonerna från Vivaldis "Våren" som precis klingat ut...

"18 years ago, my husband and I bought an old house and a dream came true."
Every time we saw old friends that we hadn´t seen for a while, they asked "Are you done with the house yet?"

And every time they asked, I gladely had to answer: "No".

At last, I decided to document the work, so they could see, that even if the house wasn´t finished, we worked and worked and worked.


Three years ago, in May 2007, I started the blog "Granne med Selma" (Neighbour to Selma). A blog about our countrylife in an old house here in Östra Ämtervik. I remember the feeling, when 12 persons had read my blog. I was so happy! Three years later, the visitors are about 450 000. And I´m even more happy now!

The name of the blog is inspired of the one and only, Selma Lagerlöf, who lived at Mårbacka which is close to our home.

The blog is about the work with our house, it´s about dreams and it´s about never ending projects.

My husband and I, love to take care of old traditions and we try to recycle as much as we can. Interior in your homes shoud not depend on if your rich or not.

It doesn´t have to cost a lot of money. Interior is about a feeling. There is no right or wrong. There is so many things you can do by yourself.

Maybe a plastic jar isn´t the nicest thing on earth, but with a newspaper wrapped around it, you have a personal - and may I say - a beautiful decorating item for your home.


The blog has opened a lot of opportunities that I never could dreamt about.

Nowadays, I have a company of my own, I have contact with people all over the world, and together with my husband, I sell forging crowns. We have delivered crowns to Finland, Norway, USA and of course - Sweden.








 
 
Here in Sweden we used to have something called coffee parties. It was common several hundred years ago. Women met and drank a lot of coffee together. Always chatting and always eating a lot of cookies.
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
 
I arrange such coffee parties at home in our house in the summer. This summer, you can also stay for the night. We are about to start a luxury bed and breakfast in countrystyle.
 
Selma Lagerlöf... Thanks to you, people in this area are innovative, energetic and maybe a little fearless. There is no limit!

Selma Lagerlöf showed us that everything is possible. She is our leader!

She produced roasted oatmeal - I produce pastries with such oatmeal.
She wrote books to tell her stories all around the world - I use internet to do the same.


18 years ago - we bought our house.
3 years ago - I started the blog "Neighbour to Selma".
And in about two months from now, I start my own café and Bed & Breakfast in old traditional countrystyle, in our recently renovated Stable.

Mostly Welcome!

To me, and to Östra Ämtervik. And thank you Selma! I promise to keep your memory alive!


lördag 11 oktober 2008

Nu ni!

Nu finns det en länk med alla bilder från reportaget i Värmlands affärer. Ingen text, men bilder... många bilder....

Har ni inte tröttnat på att titta på mig så lär ni göra det nu. För linslusen är med överallt;-)

Och några skymtar från verandan, som inte är färdig än, får ni också se.

Klicka först här! Och sedan på Bildspel i vänstra kanten.

Kram Sussie

torsdag 18 september 2008

Tack för hjälpen Ernst!

Vårt hus var nymålat när vi köpte det. Välgjort, fräscht... men "fel" färg.
Ett hus från 20-talet passar fint i vitt, gult eller rött... klassiska färger.



Vårt hus var blått - nåja - gråblått.


Vid det här laget känner ni nog till vad vi brukar göra i ett sådant läge. Vi ändrar. Men det tog några år. Till och med vi insåg att det fanns annat som måste gå före ;-)

Men under åren åkte vi runt och försökte hitta hus med den nyans av gult som vi ville ha. Vi fann ett till slut - entrén till herrgårdsbutiken vid Rottneros Park.Sen råkade jag och maken hamna på en kryssning till Åland där Ernst mfl skulle ha en temahelg om inredning. (Tyckte jag hörde någon som diskret viskade: Vaddå "råkade" ?!)


Jag gillar Ernst, maken gillar att prata. Jag fick sitta bredvid Ernst och maken fick prata - med Ernst - i flera timmar på denna kryssning.


Bland annat berättade vi om vårt kuskande för att hitta rätt nyans till vårt hus och hur vi till sist målat det som entréfärgen på herrgårdsbutiken vid parken.

Och vad säger då Ernst?

- Gissa vem som har färgsatt den då?

Om ni vill kan ni klicka in er på Selmas granne . Släkten säljer sitt välskötta radhus och jag har fått leka lite vid datorn:-)


Ja, det var väl allt för idag det!

Kram Sussie

Javisst ja! Lovade ju berätta om vilken tidning ni hittar vårt hem i nästa helg *blink*:

Hembilagan Härligt Hemma för att vara exakt!

torsdag 7 augusti 2008

Till Maria!

För 16 år sedan stod vi som lyckliga ägare till vårt hus. Pappren var skrivna, förväntningarna stora och visionerna många.

Det enda som återstod var jobb... mycket jobb!

Det fanns knappast väg in till huset. I salen var det bara plankväggar och det gick inte att elda i en enda kakelugn, eftersom kajorna byggt bo ända fram till ventilerna.

Det var getingar i trossbotten och vattenskador i källaren. Det fanns ingenstans att tvätta och inte en enda rabatt.

Så vad börjar man då med?

Hrm! Jaaaa...

Vad börjar man då med...?

Något fyllt av kärlek och omtanke kanske?

Något, som på sätt och vis symboliserar hoppet om, att alltid ge tid till det vackra, det som får en att må bra och det som visar att man är lyhörd för varandras önskningar...

En toaknopp!
- Raymond...

- Jaa!

- Visst skulle det väl vara häftigt med en toaknopp som såg ut som en kotte?

- Öööh...jaa... kanske det... Jag kan ju pröva att göra en, om du vill.


Ibland får man frågan:

- Hur orkar ni?

Och kanske är det tack vare toaknoppen, eller någon.annan liten smådetalj, som gör att man aldrig tröttnar. Att glädjas åt det lilla och att inte låta hus och renovering bli ett mardrömsprojekt utan en glädjens resa tillsammans i både med - och motgång :-)

Kram och tack för att du kikar in!

Välkommen tillbaka!

/Sussie

Fotnot:

"Äntligen!! Jag har väntat länge på att hemlighusets detaljer kommer i dagen. Något att se fram emot för alla bloggläsare!

Hälsar Maria R som ganska många gånger berättat historien om den lilla..."

lördag 1 december 2007

Engelsk konfekt eller potatis?

Maken och jag gifte oss en varm och solig augustidag för 13 år sedan. Båda ville vi ha ett stort och speciellt bröllop. Varför inte hitta på något ovanligt, tänkte vi...
Vi kan väl göra som de gjorde förr? Ha lysning?
För alla oinvigda kan jag berätta, att förr i tiden lästes brudparets namn upp tre söndagar i rad. Man sa att det lyste för brudparet. På så vis fick alla information om att det skulle bli bröllop och man kunde framföra åsikter, om man var emot det. När det lyst tre gånger i kyrkan, var det sedan tradition att man firade med sk. lysningskaffe.

Sagt och gjort! Så skulle vi göra!

Ni vet hur det är...folk ska komma... man vill ha det fint... man vill ha det iordning...
Under de tre veckor som lysningstiden pågick, skulle salen få sig en rejäl ansiktslyftning. Det fanns inte ens hela väggar därinne, eftersom förre ägaren rivit bort tapeter och tagit fram plankorna istället för att få till ett mer ruffigt utseende.

Nu hör till saken, att vi bokat en stor fin herrgårdssal till bröllopsfesten. Denna herrgårdssal kallas Spegelsalen på Rottneros herrgård. Tänk er marmorgolv, målade väggspeglar, fyra meter takhöjd och stora, vackra spröjsade fönster ner mot en liten sjö... Klart man blir inspirerad!
Spegelsalens färger går i milt gammelrosa med vetefärgade speglar med rosettgirlanger målade på. Snyggt, läckert! Så skulle vi också ha! Som alltid, hade jag fria händer när det gäller färgsättningen, så detta skulle bli en UNDERBAR överraskning till min blivande käre make.

Eftersom det var så mycket förarbete med snickeri, putsning etc. i salen, så dröjde det ända tills sent på eftermiddagen dagen innan lysningskaffet, innan jag kunde börja måla därinne. Smått stressad, rollade jag snabbt på färgen, målade dit rosetter och ställde mig att beskåda det underbara!

Tänk er känslan... rosa, gult och svart smide... Det var som att kliva rakt in i ett rum gjort av engelsk konfekt. Ni vet det där godiset med fyrkantiga bitar i svart, vitt och rosa och runda bitar med små korn på... BLÄÄÄÄ!

Ibland är det bra att bo på en liten ort. Snabbt slängde jag mig på telefonen till färgaffären och körde sedan i panik till butiken för att få tillblandat en annan färg än den där rosa... Makens enda kommentar till konfektfärgerna var:

- Men Sussie, Du har väl aldrig varit förtjust i rosa...? Och ett helt rum...?

Väl framme i färgaffären klockan 8 på kvällen, lägger innehavaren huvudet på sned och frågar försynt:

- Jaa...vad vill du att jag blandar till för färg istället för den rosa?

- Öhhh...

Just där, just då, minns jag den djävulska tanke som kom farande i mitt huvud:

Herregud människa! Vi ska ha lysningskaffe hemma hos oss om exakt 15 timmar. Det finns oändligt många färger, och jag vet ju i allafall vad jag INTE vill ha för färg! Räcker inte det?

- Skit samma, svarade jag lite irriterat. Vad som helst är bättre än engelsk konfekt. För mig kvittar det! Jag är ingen engelsk konfektmänniska! Jag är mer.... vete och potatis, jord och skog! Fattaru?

- Vi har faktiskt en färg som heter Potatis, svarade den timide färghandlaren och la återigen huvudet på sned.

Jaa... här stod jag och började skämmas för att jag låtit min irritation gå ut över denna snälla människa som åkt in extra på kvällen efter stängningsdags - (jag sa väl att det dessutom var en lördag...?) Om han nu så gärna ville blanda till en potatisfärg, så fick jag väl ge med mig...

Ynkligt pep jag fram:

- Okej då! Men du kan väl blanda halva styrkan...? kanske blir för mörkt annars...?
nästan viskade jag fram. Väl medveten om att det inte riktigt var läge att börja dividera om färger, nyanser och råd.

Klockan 04.30 på söndagsmorgon var salen ommålad. Gästerna skulle komma klockan 11 och jag hade inte hunnit sova något. Men vissa saker är värdsliga!

Klockan 11 började lysningsgästerna komma och vår potatissal gjorde stor succé! Häpp!

Till er alla: En stor kram!
/Sussie

lördag 20 oktober 2007

Kvinnlig list

Helt sant är att vårt hus byggdes i början av 20-talet.

Vi har fått berättat för oss, att personen som byggde huset fick just 24 timmar på sig att lämna Chicago då han hamnat i klammeri med maffian "over there".

Vi har också hittat gamla tidningar från just Chicago när vi renoverat huset... Så kanske finns det en gnutta sanning i att händelseförloppet utspelades som jag beskrev det i förra inlägget.

Sen var det det här med katten.

När vi köpte huset för 15 år sedan medföljde en svart katt. Den har varit kvar hos oss tills för en månad sedan. Vi tror att räv eller grävling varit i farten...

Det finns en historia, som berättats för oss och som säger, att det alltid funnits svarta katter i huset.

Kanske på grund av det jag berättade i förra inlägget... kanske på grund av något annat.
Helt sant är i allafall, att ännu en svart katt flyttat in i vårt hus. Och helt sant är också att traditionen med svarta katter i vårt hus fungerade som en ypperlig övertalningsstrategi när maken skulle godkänna att ännu en liten kissemiss skulle flytta in hos oss :-)
Välkommen Sigrid!

Visst är det HÄRLIGT med traditioner!? ;-)

Stor kram (som ges på betryggande avstånd. Ligger nedbäddad i feber, men kravlade mig upp ett litet tag för att skriva inlägget.)

/Sussie

onsdag 17 oktober 2007

Don´t mess with the big ones!

Chicago, början av 20-talet

Den yngre mannen stirrade rakt in i pistolmynningen. Han kände hur skräcken förlamade och paralyserade honom. En svettdroppe rann sakta ner från pannan, ut på näsan och blev hängande längst ut på nästippen.

Den äldre mannen, som bergfast stod framför honom tillsammans med sin kumpan, höll pistolen stadigt riktad mot den yngres panna. Det fanns en övertygande klang i hans raspiga stämma när han tyst väste fram:

- Du får 24 timmar på dig att lösa det här. 24 timmar, annars...

Han avslutade aldrig meningen utan lät tystnaden förstärka det nyss sagda. Ögonen brände som eldpilar och hans ansikte var stelt, sammanbitet och visade upp en förtärande kyla som fick den yngre mannens hjärta att slå ett extra slag.

Den äldre mannen viftade nonchalant med den blänkande pistolen och väste fram ett sista budskap:

- Don´t mess with the big ones!
En lång stund, som kändes som en evighet, förflöt innan den yngre mannens hjärna registrerade att de två männen försvunnit. Han började sakta få klart för sig vad han nyss varit med om och förstod att tiden var knapp och att han inte hade några alternativ att fundera över. Det fanns bara en sak att göra. Ingen som ger sig ilag med maffian klarar sig helskinnad från ett sådant tydligt budskap som han nyss mottagit. Ingen... Den lilla pojken gnällde tyst och drog i sin faders rockärm.

- Pappa, jag vill inte vara här! Jag vill att vi ska åka hem!

Mannen kände paniken komma krypande och för ett ögonblick kom känslan av ångest tillbaka. Samma känsla han haft när han tvingats stirra in i en blank pistolmynning några timmar tidigare. Instinktivt böjde han sig ner mot en av sina söner, väl medveten om att gnällandet snart skulle stegras till högljudd gråt om han inte snabbt fick kontroll över situationen. Inte på några villkor ville han att människors uppmärksamhet skulle fastna på den lilla familjen som stod tätt tillsammans i den blåsande hamnen. Ingen uppmärksamhet...Ingen uppmärksamhet...ljöd mantrat i hans huvud.

- Pappa, jag är rädd för det svarta i mörkret!

Sonens röst började bli gällare nu. Ett stråk av panik kunde urskiljas av någon som kan sitt barns växlande röstläge. Kvinnan som hittills varit tyst, tog upp sin son och smekte honom sakta över håret.

- Allt ska bli bra, min vän! Mörkret är inte farligt. Mörkret är vår bästa vän. Det svarta i mörkret hjälper oss att inte synas. Ibland är det bra att inte synas...


- Men, jag vill hem till Kisse! Jag vill hem till Kisse!

Nu började folk runt omkring den lilla familjen att slänga nyfikna blickar. Nyfikenheten gjorde att folk stannade upp i sina steg eller diskussioner. Nu var goda råd dyra. Mannen hörde den raspiga rösten inne i sitt huvud om och om igen:

- Don´t mess with the big ones!

Mannen smög upp tätt intill sin hustrus sida och viskade lugnande in i sonens öra:

- Jag lovar dig min son...jag lovar dig en ny kisse. En ny kisse lika svart som mörkret runtomkring oss. Inte kan väl en svart kisse vara något att vara rädd för?
Signalen från båten fick den lilla familjen att skynda sig ombord. Inte dra uppmärksamheten till sig. Nu gällde det bara att kliva på och hoppas att resan skulle gå bra. Resan till landet långt borta i norr. Resan till landet Sverige.

Mannen kände både glädje och sorg komma i vågor. Glädje över att familjen fått en plats på båten och en möjlighet att lämna maffia, trubbel och otrygghet bakom sig.


Men också en sorg över vetskapen om, att han ryckte upp sin familj från deras trygga värld. Han slöt ögonen och hörde återigen orden eka inuti sitt huvud:

- Don´t mess with the big ones!

och han visste att han hade gjort rätt. Eller åtminstone det enda han kunde göra. Fanns det överhuvudtaget någon skillnad i de båda resonemangen...



Fortsättning följer... som ni säkert listat ut leder denna historia vidare till något som berör vårt hus :-)


Stor kram till alla mina läsare!

Sussie

tisdag 14 augusti 2007

Jesus, brännvin och ett parti poker

Vårt hus är byggt i början av 1920-talet. Under en period bodde en mycket gudfruktig familj i huset och ibland hade man bönemöte nere i stora salen.

Men... det var inte alla i familjen som uppskattade ett Guds ord om söndagarna. Sönerna i familjen älskade andra saker, såsom ett parti poker och en och annan liten rackare...
Inte kunde det gå för sig, att sönerna söp och rumlade, medans mor och far höll möte i den kristna tron tillsammans med präst och gelikar...

Värre gudfruktig var dock inte far i huset, än att han lät bygga en liten timrad stuga alldeles bakom huset, bland syrener och äppelträd. DÄR kunde pojkarna hållas medans den kristna tron förkunnades inne i boningshuset.
Tyvärr var det bara tre stockar som gick att rädda av den lilla, timrade stugan när vi köpte huset 1992. Utan varken tak eller underhåll är det inte lätt att stå pall även om man är byggd av de allra starkaste timmerstockar...

Vi ville ändå försöka ta tillvara dessa tre stockar som ger en härlig historia att berätta och en själ till vårt hus. Vi satte helt sonika upp dem i kökstaket. Där sitter de säkert och vittnar om husets historia som vi försökt ta tillvara på alla sätt vi har kunnat.Ledigheten är slut, kvällarna blir mörkare och tiden behövs till jobb, läxläsning med barnen och studier för min egen del. Till mina bloggvänner måste jag därför hälsa att det troligen inte kommer att dugga så tätt med kommentarer i era bloggar från mig framöver. Men var inte oroliga! Även om jag inte skriver så kommer jag att surfa runt och smygläsa varenda en som jag brukar besöka. Rätt som det är finns den där... en kommentar från mig. Men man kan aldrig veta när... :-)

Till alla mina vänner, stora som små, som läser och återkommer till min blogg:
Låt oss dela utsikten jag har, när jag blickar ut över fältet bredvid. Tidigt, tidigt imorse dansade morgondimman tyst över nejden. En ensam fågel kvittrade och solens strålar värmde mjukt i nacken... Ett ögonblick av ro som jag gärna delar med mig av... Varsågoda!

Stor kram till er alla!

Sussie