I flera år har jag tänkt:
Det (de) där buskagen borde verkligen trimmas ner.
I går slutade jag tänka och sen gick vi lite bananas. Vi trimmade och sågade en hel dag och någon gång vid eftermiddagssnåret tänkte jag: men vad har vi egentligen gett oss in på!?
Inte så mycket för att det försvinner vyer som funnits i vår trädgård i många år, utan för att det är en sak att trimma ner, en annan att sedan forsla bort allt. Jag räknade lite snabbt på hur många vändor till tippen vi behöver åka och skulle tippa på fem i skrivande stund. Och då har vi säkert kvar mer än hälften av allt som jag vill bort med.
I gengäld framkommer nya siktlinjer, nya möjligheter och en trädgård som andas lättare. Helt klart värt en heldag framöver som kommer att innehålla många turer till tippen med fullastade kärror av trädgårdsavfall.
Vi började med att såga bort grenar från träden vid muren. Grenarna gick alldeles för långt ut i vägen och hade vi inte gjort något åt det nu hade vi garanterat fått en lapp i lådan från postkörarna eller vägsamfälligheten skulle jag misstänka.
Vår fina stenmur förtjänar också att få synas mer, eller hur?
Att trimma riktigt kort där det passar, visst är det något väldigt tillfredsställande med det? Sparade några daggkåpor i diket, men har inte bestämt mig för om det var en bra idé eller inte. Funderar vidare ett tag innan jag bestämmer mig helt.
Så här ser det ut om man befinner sig inne i vår trädgård. Det där utrymmet mellan träd och häck som nu plötsligt kom fram genom trimningen is to die for.
Efter lunch och fika var det dags för det stora buskaget borta vid stallet. På håll ser det grönt och frodigt ut, men inuti…
Inuti är det mycket som är dött och flera av grenarna är knäckta efter tung snö som gått hårt åt plantorna. De månader på året som buskaget är avlönat utgör det en ganska sorglig syn.
Bakom buskaget står vårt poolhus som en gång i tiden varit både stall och kafé.
Vi sparade något som jag tror är en mispel. Här syns det också på gräsmattan hur stort område var som vi trimmade ner.
När buskaget av liguster försvann, var det som om annat plötsligt sa:
Hallå, hej! Titta på mig!
Den rundade lilla häcken runt pilträdet till exempel. I siktlinjen trädde piedestalen till soluret längre bort i Vilan fram.
Så värt alla timmar med efterföljande ryggvärk och stelhet!
Skräpiga högar av liguster som ska fraktas bort i bakgrunden, men desto gulligare ulleternell i framkant.
Idag är det dags att ta tag i ytan till höger i bild. Även här vill jag ha någon slags siktlinje mellan mur och trädmassa, så som det är på vänstra sidan. Riktigt likadant kommer det inte att bli, för det är olika slags växtlighet, men en urtunning vore verkligen inte fel.
Gissar att kroppen kommer att vara rejält trött även ikväll. Men semestern är snart slut, och detta har jag längtat efter att göra i flera år, så nu finns ingen återvändo. Förtränger de kommande turerna till tippen och bara kör!
Kram
Sussie
