Tacksam… Glad… Förvånad… och väldigt peppad!
Så känner jag mig efter feedback från er över att börja blogga igen. Så tacksam för snälla människor och för den tid som lagts ner på att kommentera och gjort tumme upp och hjärtan, både här och på Instagram.
Jag brukar säga att jag är beroende av snällhet. Förstår faktiskt inte människor som väljer taskiga alternativ att bete sig på. Tycker allmänt att snällhet är en alldeles för underskattad egenskap.
Så därför…
Tack för snällhet och för gåshuden den förde med sig.
På tal om något helt annat: ÄNTLIGEN ska sängkammaren få lite kärlek. Törs inte berätta hur många år vi haft samma gardiner eller hur erbarmlig panelen egentligen ser ut om man skulle få för sig att titta nära. Det är ingen panel ens om vi nu ska vara superärliga. Tapeten gillar jag så den blir kvar men panelen, den ska få sig en makeover.
Det är något med den här typen av tapeter som jag verkligen tycker om. Den ser handtryckt ut, den känns randig och lite romantisk ut utan att vara puttinuttig. Jag är verkligen ingen puttinuttig människa. Gillar rakt, randigt och rutigt allra, allra mest.
Tapeten har stått pall för varenda trend som kommit och gått under de 30 år som vi bott i huset. Den har överlevt fondväggar, caffelattefärgat och shabby chic. Känner på mig att vi aldrig kommer att byta ut den någon endaste gång…
När det nu är så där opiffigt och tråkigt i rummet så får man ändå vara glad åt det som faktiskt är rätt fint härinne. Våra såpade trägolv och kakelugnen till exempel. Det är ju ändå ganska mycket att vara glad över. Två gånger har vi eldat i kakelugnen ungefär. Två gånger på 30 år! Både jag och Raymond tycker om att ha det kallt i sängkammaren och den här kakelugnen värmer så det räcker och blir över. Det blir för varmt om man nu som vi (f´låt.. jag) vill ha det så kallt att det nästan slår ut ånga när man andas. Haha!
Här ryker listen och i precis det här ögonblicket känner jag alltid både hopp och förtvivlan. Hopp för att jag vet att det kommer att bli så fint när det är färdigt. Ingen kan som Raymond förverkliga mina inredningsidéer. Vet ärligt talat ingen som har sån fingertoppskänsla och ögonmått för vad som blir bäst.
Känslan av förtvivlan kommer för att jag vet att innan vi är framme vid målet så kommer det att vara rörigt, dammigt, värre än innan och allt annat än lättstädat.
Men, efter tre decennier av renovering, uppfräschning, tokidéer och ett och annat felsteg så vet jag att vi inte ger oss förrän båda är nöjda. Andas in… andas ut….
Maskeringstejp kan inte överskattas när det kommer till att testa idéer. Vi tänker ta upp spegelformatet från skjutdörren in till min klädgarderob. Det brukar alltid vara en bra tanke- att utgå från något som redan finns. Då känns det som att det alltid funnits där. En bra känsla trots att dörren faktiskt inte satt där från början utan på ett helt annat ställe i huset. Men ändå.
Kontakter ska bytas ut också. Stort gilla på det!
Här finner du fler inlägg om sängkammaren.
Kram Sussie
