ATT TA EN PAUS OCH ATT UTVECKLAS

Det har gått en månad nu sedan mamma lämnade oss. Jag har behövt den här månaden för att komma ikapp mig själv. Till att reflektera över de senaste fem månaderna, när jag hittade henne efter  första stroken av två och att vara aktsam om liv som fortfarande pågår. Jag brukar inte vara alltför privat på bloggen, så därför får det räcka med detta i skrift när det gäller min mammas bortgång.

Här hemma pågår livet för fullt. Min krokusäng börjar leverera även om den behöver några år till innan den kan kallas äng. Lite mer av en plats där det dyker upp spridda krokusar i olika färger just nu.  

Fönstren svämmar över av sådder och ute gräver jag större rabatter och utökar köksträdgården. 

Här under det gamla trädet ska det planteras örter mot norr och kryddväxter mot söder. I huvudet är det lummigt och mysigt att vandra längs den lilla upptrampade stigen i gräsmattan på väg mot en simtur i poolhuset. I verkligheten är det en jädra massa jobb innan det blir verklighet, men en dag så.

Sen måste jag ju bara berätta om våra nykläckta kycklingar också. Lagom till påskafton kläcktes 6 stycken alldeles bedårande små kycklingar av sorten hedemorahöns. Vi har ju gammalsvensk vit leghorn sedan innan och hedemora är nya för mig. Det jag tycker är så fint med den rasen är att deras ögon är mörka. De ser snälla ut och inte stirriga som många andra hönsraser gör. Just nu bor de under en värmelampa i kammaren och har en dammvippa av fjädrar som surrogatmamma. De äter ur handen och går med på att bli lyfta och tagna i. Jag är verkligen inte duktig på att könsbestämma kycklingar men jag tror nästan helt säkert att en av dem är en tupp. Benen är kraftigare och så tycker jag att den är lite mer kavat än de andra. Tiden får utvisa.

Nu ska jag plantera lite fler fröer. Bland annat musselsyska och melon. Jag är lite stolt över mig själv som lyckats hålla min såplan och inte speeda iväg och så allt i januari. Långsamhetens lov har fått en ny innebörd. Jag har utvecklats!

Kram Sussie