Slottsträdgårdslängtan och semester - Gunnebo slott

 

Hej alla fina!

Ingen sommar utan något besök på ett slott med tillhörande slottsträdgård om jag får bestämma. Och det fick jag, i år igen. Det är tur att vi delar trädgårdsintresset jag och Raymond.

I sommar hann vi med två slottsträdgårdar minsann och började med en som vi besökt tidigare, nämligen Gunnebo slott.

Jag blev så förtjust i samplanteringen av vit vallmo och vad jag tror är gul röllika. Vallmo kvalar nog in på en av favoritblommorna faktiskt. Den levererar i alla stadier. Knoppen, blommorna och sedan frökapslarna. Mmmmm....

Luktärt när den får växa som den vill. De här plantorna var en bra bit högre än mig. Jag är 165 cm lång ungefär så gissningsvis två meter höga kanske. Som en ljuvlig vägg. En doftande vägg av luktärtor!

Av människan tuktade former. Ger en känsla av stramhet men skänker också karaktär i en trädgård.

Stramt, men ändå mjuka former på träden som bryter mot de hårt klippta häckarna. Det här tycker jag är väldigt roligt att se och upptäcka. I min egen trädgård är det mest fluff och träd och buskar som får bestämma sin egen form. För ett par år sedan började vi formklippa en del buskar. Och häckar. Det blir en annan känsla.

Men okej.

Det här är väl ändå bland det finaste. Naturliga former på träd. Blandade arter som harmoniserar fint tillsammans i all sin fluffighet.

Eller hm.... Mitt trädgårdshjärta går igång på stramheten. Och att låta fluffigheten röra sig fritt innanför istället. Gärdsgården i bilden ovan tjänar lite det syftet, som häcken här. Avgränsningar behövs sannerligen.

Avslutningsvis en kruka i ett valv.  Liknande kruka har jag också men har aldrig riktigt vetat vilken växt jag ska ha i den. Detta är en stor Arons skägg och det var så fint med alla skira, tunna trådar med nya babyplantor som hängde ner över krukan. Man kan i alla fall tänka sig de där små bebisarna för på just den här plantan var det bara trådarna som hängde ner. Kanske besökarna i smyg adopterat med sig en liten bebis hem.

I nästa inlägg tänkte jag visa massor av härlig trädgårdsinspiration från Tjolöholms slott. När jag tänker efter får det nog bli två inlägg. Där smattrade kameran i ett kan jag lova. Så fint.

Hoppas vi ses!

Kram

Sussie

Köksträdgård och jobbstart

Hej alla!

Tack för fina och uppmuntrande kommentarer om nygamla bloggdebuten, både här och på instagram. Jag blir himla glad ska ni veta.

Jag är tillbaka på jobbet efter en lång semester. Tillbaks till rutiner,vardag och ett lite mer uppstyrt liv. Slut med "ta dagen som den kommer" och sena kvällar med verandamys i solnedgångar. Jag älskar mitt arbete så jag tror att övergången kommer att gå finemang. De två första dagarna har känts roliga och jag ser så mycket fram emot ett helt nytt läsår på "min" fina skola.

I köksträdgården växer det så det knakar. Nu har ju värmen slagit till så det gäller att vattna ordentligt. Jag planerar att vara riktigt husmoderspysslig till helgen. Ni som känner mig vet att jag gillar listor, att bocka av och känna nöjdhet när saker man tänkt göra faktiskt blir gjorda. 

Ser så fram emot detta:

* Plocka av vinbärsbuskarna - frysa in och koka saft

* Göra pesto på persilja och basilika 

* Ta upp potatis och njuta av hemgjord potatissallad och grillat 

Nu väntar sängen snart. Väckarklockan ringer 05:45. Det ska bli ännu en vacker augustidag imorgon. Härligt!

Kram

Sussie

 

Hej alla fina!

Det känns ju onekligen lite konstigt att sätta sig ner och skriva ett blogginlägg efter att ha haft ett så långt uppehåll, och innan dess, ett mycket sporadiskt bloggskrivande under en lång period. Men nu känns det i hjärtat som att jag verkligen vill komma igång igen.

Men vad var det egentligen som hände och varför slutade jag?

Jag började blogga av en slump 2007. mest för att jag ville ha en dagbok över allt som vi gör och har gjort på vårt älskade hus och i vår älskade trädgård. En digital minnesresa. Ni vet, man glömmer så fort.

Sen rullade allt på i en otrolig fart. Jag fick en idé om att hålla gammaldags kafferep hemma på gården, i vårt hus, och la ut ett inlägg om det på bloggen. Tidningar och människor hörde av sig och ville komma. Vi hade kafferep i Stavik under ett par års tid ända tills barnen sa ifrån. Det var inte alltid jättekul att ha främmande människor i vårt hus som satt överallt och fikade.

Så vi byggde om stallet på gården och utökade verksamheten med helgkurser i feng shui, temainriktade kafferep, sommaröppet kafé och ännu fler reportage, tv-sändningar och radiomedverkan.

Så galet många underbara människor som gjorde att allt blev så där roligt och utmanande och stundtals också väldigt, väldigt stressigt. Hela tiden har jag arbetat heltid med mitt ordinarie jobb och bakat på nätterna. 

2014 bytte jag jobb och arbetskommun. Började pendla två timmar/dag och tiden blev knapp. Och plötsligt blev jag ganska trött på att ständigt vara "offentlig" även om det ju naturligtvis inte kan jämföras med de som verkligen lever i rampljuset. Men jag minns än idag när en kompis ringde och sa: Gud, va kul! Jag läser om dig i den här bakningstidningen! Men eftersom jag levde med journalister som deltog på säkert 20 kafferep visste jag inte ens om att det skulle säljas till just den tidningen. Min känsla var att jag började tappa kontrollen över mig, mitt och vårt. Jag ägde på något vis inte processen helt själv längre. Jag har förstått att det är viktigt för mig. Att äga processen för att fullt ut kunna stå för vad som händer på vår gård, i vårt hus, i vår trädgård och med min familj.

Någonstans där började jag också känna mig ganska sliten. Och i ärligheten ganska trött på mig själv. Jag tyckte att jag syntes överallt , för ofta och för mycket. Hur intressant kan kakor serverade i ett ombyggt stall egentligen vara?

Och så tystnade jag. Gjorde några halvhjärtade försök med bloggen, men kände ingen glädje, bara trötthet. 

Men nu. Nu har jag landat. Nu kommer jag att återigen att börja blogga för att få en fin digital minnesbank över det som händer på vår gård i Östra Ämtervik. Vem vet vad som händer i framtiden. Skulle något roligt dyka upp som jag inte är beredd på så kommer jag att vara bättre förberedd, bättre rustad och framför allt: bättre på att ta hand om mig under tiden det sker. 

Jag hoppas ni vill återuppta kontakten med Granne med Selma. Att ni ska känna er lika välkomna hit som ni alltid varit. Vi tar det lugnt och fint. Inga måsten. Bara njutning.

Ser ni förresten att jag uppdaterat loggan och bloggens layout?  Börjas det på ny kula vill jag göra det rejält.

Största kramen

/Sussie

Gamla loggan

Nya loggan

Uppfräschning

Hej alla ni som trots obefintlig uppdatering kikat in till just det här inlägget!

Det är mycket som hänt och mycket som händer hos Granne med Selma och viljan att återuppta bloggen är stor. Det är ett makalöst fint sätt att spara arbetet med alla projekt på.
Jag har tagit hjälp för att fräscha upp layouten på bloggen lite och hoppas den ska bli klar inom kort.
Ses igen snart.

/Sussie

Bokashi - dags att gräva ner den i jorden

Har man väl börjat med bokashi kan man inte sluta. Av matrester får du den finaste, mest näringsrika jord du kan tänka dig. När jag gräver ner bokashi på friland hittar jag maskar tjocka som pekfinget efter ett tag. De bearbetar och mumsar i sig bokashin och som tack bajsar de ut fantastisk jordnäring. Maskar och bokashi går fint i hop.

I tomathuset har jag odlingslådor där jag just nu grävt ner matavfallet som fermenterats med bokashiströ under några veckor. Så här gjorde jag:

Jag grävde ett dike i mitten av odlingslådan.

Sen tömde jag i hinken med bokashin i fåran.

 

Sen är det viktigt att blanda bokashin med den gamla jorden riktigt ordentligt. Jag brukar använda en grep för att verkligen blanda ihop allt på ett bra sätt..

 

Lika viktigt som att blanda väl, är det att sedan lägga ett lager med jord ovanpå alltihop som avslutning. Annars kan det dra råttor och andra djur. Och så förhindrar det lukt. Bokashi luktar speciellt. Inte gott säger en del. Helt okej säger andra.

In i tomathuset kommer inte hönorna in så där räcker det med ett jordlock, men i odlingslådorna som står ute, lägger jag alltid ett kompostgallernät på också förutom jordlocket. Annars kan man ge sig dän på att hönspatrullen  kommer farande:

De älskar också att krafsa och smaska i sig av bokashin.
Efter ca två-tre veckor sår eller planterar jag där jag grävt ner bokashin. Då har det allra mesta av bokashin förvandlats till fin och näringsfull jord. Magiskt!

Kram Sussie

Nu gör vi vår inomhus!

 

Våren kom av sig lite utomhus. Det snöade hela dagen igår och idag är det gnistrande vackert ute. Om inte mina längdskidor hade gått sönder skulle jag med glädje ha tagit ett varv ute på fälten. Jag får göra vår inomhus istället. Det behövs inte så mycket. Med blommor kommer man långt.

Pärlhyacinter... vilka otroligt häftiga blommor! Visste ni att man odlat pärlhyacint i Sverige sedan  sedan 1700-talet?  Den börjar nerifrån att blomma, ser ni?

Påskliljor är en annan vårfavorit. Jag köper alltid flera krukor varje vår och när de blommat över petar jag ner lökarna lite överallt i trädgården. Krukor med påskliljor brukar reas ut för en billig peng när de ser lite övervissna ut.  Just nu står dessa mininarcisser på punschverandan och välkomnar oss hem varje dag.

Tulpaner.... Ingen vår utan tulpaner! Jag har några trotjänare utomhus som har fått vara ifred för rådjuren. De första åren petade jag ner hundratals lökar i trädgården i hopp om fantastisk tulpanblomning. Men där tyckte vi olika rådjuren och jag. Jag fick ge upp drömmen. Bor man som vi gör, och inte vill omringa sig med viltstängsel, så får man ha tulpanerna inomhus istället. Fast nu har jag fått nys om ett medel som heter TRICO Garden. Någon som har prövat det?

 

Kram Sussie

 

 

Hall-i, Hall-å

I förrgår satt jag ute en stund med näsan mot solen. Den värmde och jag blev lite, lite röd om kinderna. Idag snöar det. Massor! Jag hade tänkt plantera spenat ute i köksträdgården idag. Det kan jag ju visserligen göra även om det snöar, men plötsligt blev jag så där bekväm av mig. Skyller på att jag inte vill bli förkyld igen. Och att fröna kommer att klibba ihop sig i påsen och handen innan de nått jorden.

Vi eldar och myser inomhus istället. Vedkorgen behöver fyllas på. Ser ni vad det är? En sådan där korg som det brukar stå en stor flaska i. Köpt på loppis för säkert 10 år sedan. Raymond har gjort ett smidesfat med kulfötter som den står på. Det sparar en hel del bös och damm på golvet.

Ju äldre jag blir desto mer bekväm blir jag. Det ska vara lättstädat!

I hallfönstret har jag en växt som heter Mor och barn. Den trivs i högre krukor eftersom den hänger lite. Även om fotot blev mörkt så kan ni se formen. Den gör sig bra i en hög kruka!

På moderbladen växer små barnplantor ut. Så gulligt, eller hur? Vill man ha nya plantor är det bara att knipsa av mor och barn, peta ner i en kruka med fuktig jord och sätta en plastpåse med hål över. Efter någon vecka har det bildats rötter och plantan är igång.

Mor och barn är en törstig växt. Glömmer man att vattna den är det godnatt och hej då så därför får den stå i hallen så jag ser den varje dag. Jag har budat hem min växt från Tradera. Där kan man ju hitta typ nästan vad som helst.

Hoppas ni får en fin söndag.
Kram Sussie

Fuchsia Celia Smedley

Inspirationsbild från Pinterest

Jag har aldrig tidigare ägt en fuchsia. Nu har jag beställt tre stycken av sorten Celia Smedley.
Jag läste någonstans att den ska vara väldigt fin tillsammans med mårbackapelargoner och i så fall vill jag absolut pröva att odla den. Mårbackapelargoner har jag  i massor.

Inspirationsbild från Pinterest

Jag har en känsla av att Celia Smedley inte kommer att bli min sista eller enda fuchsia. Jösses så många fina det finns! Om någon av er läsare har tips på andra fina sorter får ni gärna kommentera. Nu vill jag lära mig allt om fuchsior.

Kram Sussie