Siktet inställt på rabatten borta vid Stallet.
Fullt fokus.
Plötsligt stannar jag till mitt i steget och hör mig själv säga med klar och ljudlig bebisröst:
- Nej, men.... titta häääär! Titta häääär!
Katten, som alltid är med och svansar kring benen, lägger sig raskt ner i gröngräset. Så glad över att få lite uppmärksamhet och en klapp eller två.
Sorry kissen!
Det var inte du som fick min röst att glida upp i falsett som när man pratar med en liten bebis.
Det var min Sara Bernhardt som jag satt förra året och som redan i år överraskar med att ha flera blomknoppar .
- Sussie! Vem pratar du med?
Någon ropar från verandan.
- Ööööh... nä, det var bara katten!
Kram Sussie