Kejsarrabatten - del 6

När folket i Skrolycka kom hem från kyrkan densamma söndagen, som prosten hade sagt de vackra orden till Klara Gulla, satt två karlar uppflugna på gärdsården tätt invid grinden.

Den ena var Lars Gunnarsson, som nu hade tillträtt husbondeväldet efter Erik i Falla, den andra var en bodbetjänt från en handel i Broby, där Kattrina brukade köpa socker och kaffe.

… Nu klev de ändå ner från gärdsgården, öppnade grinden och gick fram mot stugan.

… Jan fick en sådan stark förkänsla av att de ville honom illa, och han såg sig omkring liksom för att söka en vrå, där han kunde gömma sig undan. Men så föll hans ögon på Klara Gulla,som satt och såg ut genom fönstret, hon med, och då fick han sitt mod tillbaka.
Vad skulle han vara rädd för, när han hade en sådan dotter?
… Nu, då Lars och bodbetjänten kom in, var de likaså likgiltiga och främmande som nyss förut. Lars sa, att de hade suttit så länge på gärdsgården och sett på den lilla nätta stugan, att de till sist hade fått lust att gå in.
De berömde allt, som fanns där, och Lars tyckte, att Jan och Kattrina borde vara bra tacksamma mor Erik i Falla, för det var väl han, som hade ställt om, både att stugan hade blivit rest och att de hade blivit gifta.

- Jag kommer å tänka på en sak, sa han strax därefter och vände i detsamma bort ögonen, så att han varken såg på Jan eller Kattrina. Erik i Falla var väl så förståndig, att han gav er papper på att marken, som stugan står på, skulle bli er tillhörighet?
Varken Jan eller Kattrina svarade ett ord. De förstod strax, att nu hade Lars kommit fram till det, som han ville tala med dem om. Det var bäst att först låta honom förklara sig med all tydlighet.

- Jag har nog hört, att det inga papper ska finnas, sa Lars, men jag kan väl inte tro, att det står så illa te. För då är det möjligt att hela stugan tillfaller den, som äger marken.

Jan sa ännu ingenting, men Kattrina blev så ond, att hon inte kunde tiga längre.

- Erik i Falla har gett oss en här tomten, som stuga ligger på, sa hon, å den kan ingen ha rätt te å ta ifrån oss.

Ja, det vore ju inte heller meningen, sa den nya ägarn med försonlig röst. Han ville bara, att allting skulle bli ordnat. Det var det enda han ville. Om Jan kunde ge honom hundra riksdaler till oktobermarknaden - - -

- Hundra riksdaler! utbrast Kattrina, och rösten gick nästan över i ett skrik.

Lars sa inte något vidare.
…
- Du säger inte ett ord, du Jan! sa Kattrina. Hör du inte , att Lars vill ta ifrån oss hundra riksdaler?

- Det kanske inte blir så lätt för Jan te å komma ut mä hundra riksdaler, sa Lars Gunnarsson. Men jag får ju lov te å veta vad som är mitt.… det var så, att handelsman i Broby hade skickat hit bodbetjänten med några räkningar, som han inte hade fått betalt för.

Bodbetjänten tog nu fram räkningarna. Kattrina sköt dem över till Klara Gulla och bad henne räkna ut vad det gick till. Det var inte mindre än hundra riksdaler, som de var skyldiga, och Kattrina blev alldeles blek där hon satt.

- Jag ser, att meninga är, att vi ska gå från hus å hem, sa hon.
- Å nej, svarade Lars, det är det visst inte, om ni bara betalar vad ni är skyldiga...

… Det var Kattrina, som förde ordet hela tiden. Jan sa ingenting.

… - När di tar stuga ifrån den fattige, då är det slut mä honom, jämrade sig Kattrina.

- Jag vill ju inte ta stugan, försvarade sig Lars Gunnarsson. Jag vill bara, att det ska bli en uppgörelse.

Men Kattrina hörde inte på honom.

- Så länge som den fattige har e stuga, känner han sej likaså god som alla ndra. Men den, som inte har sitt eget hem, han känner sig inte som e människa.

Jan tyckte, att Kattrina hade rätt i allt, vad hon sa.
… Jan för sin del kunde inte tro ett ögonblick, att det skulle gå så illa. Här satt ju Klara Gulla, och han såg hur det började glänsa i ögonen på henne.

… - Ja, ni ska väl ha tid på er te å fatta ert beslut, sa den nya ägaren. Men kom det ihåg, att antingen flyttar ni första oktober, eller också ska handelsman i Broby ha full betalning! Å jag ska ha hundra riksdaler för tomten!

… Jan såg hur Klara Gulla knöt ihop sin ena hand. Hon skulle nog komma dem till hjälp nu snart.
Lars Gunnarsson och bodbetjänten reste sig och gick mot dörrn. De sa adjö, då de avlägsnade sig. Men ingen av dem, som satt kvar i stugan, gav dem hälsningen tillbaka.

- Om ni ville låta mej fara ut i världen! sa Klara Gulla.
…
- Det ska väl inte vara så omöjligt å tjäna ihop två hundra riksdaler te den första oktober, sa hon. … Om jag bara får fara te Stockholm å ta tjänst där, så lovar jag er, att stuga ska bli kvar i er ägo.

När Jan Andersson i Skrolycka hörde dessa ord, bleknade han bort, och huvudet sjönk bakåt, som om han skulle svimma av.
Det var så vackert av den lilla flickan. Det var på detta han hade väntat hela tiden. Men hur, skulle han kunna leva, om hon for bort ifrån honom?

I kejsarrabatten har jag planterat följande växter:

• Penningblad, som symboliserar de två hundra riksdalerna som Jan och Kattrina måste betala till Lars Gunnarsson och handelsman i Broby.
  
• Oktoberaster, som symboliserar det datum, den första oktober, som pengarna ska vara betalda.

Fortsättning följer nästa söndag.

Kram Sussie

Kejsarrabatten - del 5

”När den unga flickan ifrån Skrolycka var sjutton år gammal, så hände det sig, att hon kom gående till kyrkan en sommarsöndag i sällskap med bägge föräldrarna.

Medan hon gick på vägen, hade hon över sig en schal, som hon la av, när hon kom i kyrkbacken, och då fick man se, att hon var klädd i en klänning, som ingen i socknen hade sett make till.

En av de där köpmännen, som går omkring med stora säckar på ryggen, hade letat sig fram ända till Askedalarna, och när han hade fått se Klara Gulla i hennes friska ungdomsprakt, hade han tagit fram ett tyg ur påsen, som han ville förmå föräldrarna att köpa åt henne. Det var rött, och det gick i skiftningar, och det var nästan som siden. Tyget var likaså dyrt, som det var vackert, och det fanns ingen möjlighet för Jan och Kattrina att köpa tösen en sådan klänning, fast nog kan man förstå, att åtminstone Jan inte skulle ha begärt bättre.

Men tänk, att när handelsmannen hade trugat och bett dem förgäves en lång stund, så blev han rent ifrån sig över att han inte fick sin vilja fram! Han hade satt sig i sinnet, sa han, att deras dotter skulle ha tyget. Han hade inte sett någon i hela trakten, som det skulle bli så vackert på som på henne.
Och därpå tog han och mätte av så mycket tyg, som behövdes till en klänning, och gav det till Klara Gulla.
… Den söndagen, då Klara Gulla skulle visa sig med den nya klänningen vid kyrkan, hade varken Jan eller Kattrina kunnat stanna hemma, så nyfikna var de att få höra vad folk skulle komma att säga. Och det gick så, att alla människor la märke till den röda klänningen, och när de hade sett på den en gång, så vände de sig om och såg på den en gång till.
… Men nu föll det sig så, att den söndagen var det prosten i Bro, som skulle predika i Svartsjö, och inte den vanliga prästen. Och prosten var en sträng och gammaldags man, som blev förargad över allt slags överflöd både i kläddräkt och annat.
… - Hör du, min flicka, jag ska säja dig en sak, sa han till Klara Gulla och la handen på hennes axel. Det är ingenting, som hindrar mej ifrån att klä mej som en biskop med guldkors om halsen, om jag så vill.Men det gör jag inte, för jag vill inte synas förmer, än jag är. Och på samma sätt ska inte du klä dig så grann som en herrgårdsmamsell, när du bara är dotter till en fattig backstusittare.
… Jan var färdig med ett svar, innan han kom ur hörhåll.

- Om den här lilla flicka skulle vara klädd på ett passande sätt, sa han, då skulle ho vara fin som sola, för e sol å e glädje har ho vart för oss, alltsen ho föddes.


… - Om det är så, att du har varit till ljus å glädje för dina fattiga föräldrar, så kan du bära din dräkt med heder, sa han med mild röst. För ett barn, som kan skaffa lycka till far å mor, det är det bästa, som vi ser för våra ögon.”



I kejsarrabatten har jag planterat:

• Malvor, malvor, malvor! I våras sådde jag bl.a. Rödmalva och på påsens baksida står det: "Likt satinglänsande ballerinor med veckade kjolar dansar denna malva högt i rabatten."


• Rödmalva, liksom sommarmalva och rosenmalva, får symbolisera Klara Gullas röda klänning.

Fortsättning följer nästa söndag!

Kram Sussie

Kejsarrabatten - del 4

"Erik i Falla och Jan i Skrolycka var en kall vinterdag uppe i storskogen och högg timmer. De hade sågat igenom en grov stam. Trädet skulle till att falla, och de drog sig åt sidan för att inte komma under grenarna, när det störtade till marken.

- Akta er, husbond´! sa Jan. Jag tror att ho kommer åt ert håll.

Det hade varit god tid för Erik att springa undan, medan granen stod och vägde och lutade. Men han hade fällt så många träd i sitt liv, att han tyckte, att han borde förstå sig på saken bättre än Jan, och han blev stående på samma fläck. I nästa ögonblick låg han kullslagen på marken med granen över sig. Han gav inte ett ljud ifrån sig, när han föll, och grangrenarna låg så täta över honom, att han var alldeles skyld av dem.
…
- Gå efter häst å folk, Jan, så jag kan bli hemkörd!
- Ska jag inte hämta fram er först? frågade Jan. Har ni det inte svårt där

ni ligger?
- Gör, som jag säger, Jan! sa Erik i Falla.

Och Jan visste ju, att husbonden var sådan, att han först och främst ville bli åtlydd, så han gjorde ingen mera invändning.

Jan sprang alltså hem till Falla så fort, som det var honom möjligt. Men det låg just inte nästgårds, utan han behövde en rundlig tid för att komma dit. Den första han träffade av gårdsfolket var Lars Gunnarsson, som var gift med Erik i Fallas äldsta dotter och var utsedd till att överta gården, då den gamla husbonden fölle ifrån.
Så snart Lars Gunnarsson hade fått besked, gav han Jan befallning att gå in i huset till matmodern och tala om för henne hur det stod till. Sedan skulle Jan gå och båda drängpojken.

… Jan fick då lov att gå in till mor i Falla, och hur mycket han än skyndade sig, så tog det sin tid att berätta för henne vad som hade skett och hur det hade gått till.
När Jan kom ut på gården igen, hörde han hur Lars dundrade och svor i stallet. Lars hade en dålig hand med djur.

… Det skulle inte bli vältaget, om Jan försökte hjälpa honom, det visste han, så att han gav sig istället av i det andra ärendet och hämtade drängpojken. Det var rätt besynnerligt, att Lars inte hellre hade bett honom säga till Börje, som stod och tröskade på logen alldeles i närheten, utan skickade honom efter pojken, som gick och gallrade ungträd borta i björkhagen ett gott stycke från gården.
Den svaga rösten under grangrenarna ljöd i öronen på Jan, medan han gick dessa onödiga ärenden.
…
- Jag kommer, jag kommer, viskade Jan tillbaka, men han hade densamma känslan över sig, som då man ligger i en mardröm och gör allt, vad man kan, för att skynda sig, men inte kommer ur fläck.
... Äntligen körde de från gården, Lars och Jan och drängpojken, men de kom inte längre än till skogsbrynet, förrän Lars stannade hästen.

- En blir som vilsen, när en får så´na här nyheter, sa han. Inte förrän nu kommer jag å tänka på att vi har Börje stående på logen.
- Ja, sa Jan, det hade varit gott å ha honom mä. Han är dubbelt så stark som nån åv oss andra.

Då fick drängpojken befallning av Lars att springa ner till gården och hämta Börje, och det blev ny väntan.

… Medan Jan satt på släden och ingenting kunde göra, tyckte han, att inom honom öppnade det sig ett stort, tomt, isande kallt svalg, som var mörkt och hemskt att se ner i. Men på samma gång var det inte något svalg, utan bara den vissheten, som han hade, att de skulle komma för sent.

… Nästa morgon, då Jan kom till arbetet, fick han höra, att Erik låg sjuk i stark feber och svåra plågor. Han hade förkylt sig, medan han hade legat på marken under den långa väntetiden. Det blev lunginflammation, och fjorton dagar efter olyckshändelsen var han död."

- - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - - -

I Kejsarrabatten har jag:

• Satt ner gärdsgårdsstörar som får symbolisera det fallande trädet som Erik I Falla fick över sig.
  
• Planterat lungört. Om du klickar på länken kan du bl.a. läsa det här:

"Lungörtens vetenskapliga namn Pulmonaria kommer av det latinska pulmo som betyder lunga. Man tyckte att växtens fläckiga blad liknade sjuka lungor. I enlighet med signaturlärans princip om att lika botar lika har örten också använts som medicinalväxt mot just lungsjukdomar."

• Lungörten får symbolisera Erik i Falla som dog i lunginflammation.

Fortsättning följer nästa söndag.

Kram Sussie

P.S Många har mailat frågor till mig, och det känns som om jag har missat att svara på en del... Snälla - maila igen! D.S

Kejsarrabatten - del 3

"Den lilla flickan hon var för märkvärdig. Hon var inte mer än tio år, när hon kunde reda sig med självaste Agrippa Prästberg.

... Det var en dag, som den lilla flickan satt alldeles ensam på den flata stenhällen utanför stugdörren och åt sin aftonvardssmörgås.
Då fick hon se, att det kom en lång karl gående på vägen, och det dröjde inte länge, förrän hon kände igen, att det var Agrippa Prästberg.

… Klara Gulla hade förstås så pass reda på Agrippa Prästberg, att hon visste, att han inte var sådan, att han stal, och inte heller var han sådan, att han slogs…

… Han gick runt i bygden för att laga klockor, och kom han in i en stuga, där han såg ett av de gamla, höga klockfodralen, så gav han sig inte, förrän han fick lyfta ner urverket och se efter om det var fel på det. Och fel var det alltid. Han blev rent tvungen att plocka sönder hela klockan. Sedan kunde det dra om flera dagar, innan han fick den hopsatt igen, och under tiden var man tvungen att hysa och föda honom.

Karpaterklocka

När gubben kom till stugan, stannade han mittframför den lilla flickan, stötte käppen hårt i marken och rabblade:

- Här kommer Johan Utter Agrippa Prästberg, kunglig majestäts å kronans trumslagare. Har stått för kulor å krut å är varken rädd för änglar eller djävlar. Är det nån hemma?

Klara Gulla behövde ingenting svara. Han tågade förbi henne rätt in i stugan och styrde genast sina steg mot den stora dalkarlsklockan.

… Prästberg hade bråttom att ta reda på vad det var för fel med klockan, innan Jan eller Kattrina skulle komma hem och säga, att den ingen lagning behövde. Han hade med sig ett litet knyte med verktyg och smörjburkar. Han rev upp detta i all hast, och därvid skyndade han sig så, att en del av innehållet föll till golvet.

Klara Gulla blev tillsagd att plocka upp allt, som hade fallit.

Karpaterklocka

- … Är det någe mer? röt gubben.

- … Nej, inte som jag ser, sa tösen och var så betryckt och olycklig som aldrig förr. Hon skulle ju vakta stugan, hon, åt far och mor, och så gick det på detta vis.

- Nå, än glasögona då? frågade Prästberg. Di måtte ha fallit, di mä.

- Nääj, sa flickan, här finns inga glasögon.

Med detsamma gick det upp en liten förhoppning inom henne. Tänk, om han inte kunde göra något vid klockan utan glasögon!

… Just då fick hon syn på glasögonfodralet. Det hade kommit att ligga bakom bordsbenet.

… - Det blir väl inte annat, än att jag får lägga mej själv på golvet å leta, sa han.

… Den lilla flickans hand for ut snabb som en blixt, fick fatt i glasögonfodralet och stoppade in det under förklädet.

… Gubben la sig själv på golvet, men det var fåfängt. Han fann ingenting.

- Ni har väl glömt dom kvar, där ni var sist, sa Klara Gulla.

… det var inte annat att göra än att binda ihop knytet och sätta in urverket i fodralet igen. Medan han då vände ryggen till, smög den lilla flickan glasögonen tillbaka in i knytet. Och där fann han dem, då han hade gått till Lövdala herrgård, där han sist hade arbetat, för att fråga efter dem."

I Kejsarrabatten har jag planterat

• Vit karpaterklocka, som får symbolisera Agrippa Prästberg, den beryktade klockmakaren.

Hittills har följande växter planterats i rabatten:

Kram Sussie

Kejsarrabatten - del 2

"När den lilla flickan i Skrolycka var så där en tre år gammal, fick hon en sjukdom som nog tör ha varit scharlakansfeber, för hon var röd över hela kroppen och brände som eld, när man tog i henne.

... Jan var inte i stånd att gå hemifrån, så länge som hon var sjuk, utan satt kvar i stugan dag efter dag, så att det såg ut, som om Erik i Fallas råg, skulle bli otröskad det året.

... Hon låg i egen säng, men hon hade bara ett par halmdynor under sig och inga lakan. Det var nog strävt och svårt för den lillla fina kroppen, som hade blivit ömtålig av utslag och svullnad, att ligga på de grova blångarnsöverdragen.

Det var så eget, att var gång Jan såg hur hon kastade sig fram och tillbaka i sängen, måste han tänka på det finaste han ägde i denna världen, som var hans söndagsskjorta.

... Men det var bara galet att tänka på den där skjortan. Kattrina skulle aldrig i världen gå in på att han fick förstöra den,för det var hon, som hade gett den till honom i brudgumsgåva.

... Kattrina gjorde nog ändå allt, vad hon förmådde. Hon lånade häst av Erik i Falla, lindade in den lilla flickan i schalar och täcken och for till doktorn med henne. Det var duktigt gjort av Kattrina, men Jan kunde inte se, att det var till någon nytta.

...Det var kanske så, att man inte kunde få behålla en så märkvärdig gåva, som den lilla flickan var, om man inte var färdig att offra för henne det, som man hade bäst. men det var inte lätt att få en sådan människa som Kattrina att förstå detta.

Romersk malört

...Den gamla Finn-Karin kom in i stugan en dag, medan flickan låg sjuk.


... När hon kom in i stugan, såg hon ju strax, att barnet låg sjukt, och Kattrina talade om för henne, att det hade scharlakansfeber, men det var ingen som bad henne om ett gott råd.

... så sa hon alldeles av sig själv:

- Den här sjukdomen går det över mi makt att bota. Men så mycke ska jag lära er, att ni kan ta reda på om det bär mot liv eller död. Håll er vakna te klocka tolv i natt, å sätt då ihop pekfingret å lillfingret på vänstra hanna som e ögla, å se igenom den bort te flickungen! Ge då akt på den, som ligger breve´na i sängen, så får ni veta vad ni har å vänta!

Kattrina tackade henne så vackert, för det är bäst att hålla sig väl med sådant folk. Men inte ett ögonblick ämnade hon göra, som hon var tillsagd.
Jan fäste ingen vikt vid rådet han heller. Han tänkte inte på något annat än skjortan. Om han bara tordes för Kattrina!

Romersk malört

...Hur det nu var, så när klockan närmade sig midnatt och Kattrina sov som djupast, gick han bort till kistan och tog fram skjortan... sedan slet han den i två delar. Den ena smög han under den lilla kroppen, och den andra bredde han ut mellan flickan och det varma,tjocka täcket, som hon hade över sig.

Sedan kröp han ihop igen i sin vrå och vaktade på henne som förut. Han hade inte suttit länge förrän klockan slog tolv. Nästan utan att tänka på vad han gjorde höll han då upp fingrarna på vänstra handen som en ring framför ögonen och såg mot sängen.

Och se!

Då satt där en liten naken Herrens ängel på sängkanten. Han var rispad och stucken av de grova sängkläderna, och han hade visst ämnat gå sin väg från alltsammans. men nu vände han sig om och kände på den fina skjortan, strök över lärftet med båda händerna, och rätt som det var, svängde han benen inom sängkanten och la sig ner igen för att vaka över barnet.

... Nästa dag var den lilla flickan på bättringsvägen. Och Kattrina blev så glad över att sjukdomen gav med sig, att hon inte hade hjärta att säga någonting om den förstörda brudgumsskjortan, fast nog kan man veta, att hon tyckte, att hon hade en stolle till man.

I kejsarrabatten har jag planterat:

• Romersk malört som kantväxt mellan gräsmatta och rabatt.

Om malört kan man läsa:

Malörten har använts i alkoholhaltiga drycker åtminstone sedan antiken. Den alkoholhaltiga drycken har använts förebyggande mot feber.

Linné använde malört att dämpa feberfrossa med.

Malört användes också förr i kyrkobuketter för att ha något friskt att lukta på under de långa predikningarna.

I kejsarrabatten får malörten symbolisera

• Klara Gullas febersjukdom


• Jan i Skrolyckas fina brudgumsskjorta som han endast använde på söndagarna - då gick han kanske i kyrkan och hade med sig en kyrkobukett med bland annat romersk malört i.

Kul att veta: Moderplantan som jag tar skott ifrån, kommer ursprungligen från Mårbacka.

Fortsättning följer nästa söndag.

Kram Sussie

Kejsarrabatten - del 1

"Hur gammal han än blev, så kunde Jan Andersson i Skrolycka aldrig tröttna på att berätta om den dagen, då den lilla flickan hans kom till världen. Tidigt på morgonen hade han varit ute och hämtat barnmorskan och andra hjälpare, men sedan hade han hela förmiddagen och ett gott stycke in på eftermiddagen suttit på huggkubben i vedskjulet utan något annat att göra än att vänta.

Ute regnade det, så att det stod som spön i backen, och det var inte utan, att han fick sin del med av regnvädret, fast det skulle heta, att han satt under tak. Det kom in till honom som fukt genom de otäta väggarna, och som dropp från det gistna taket, och rätt som det var, kastade blåsten in över honom en hel störtsjö genom den dörrlösa vedskjulsöppningen.

... Regnet höll på att strömma såsom förut, blåsten tog till, och fastän det bara var i slutet av augusti, kändes det lika ruskigt som en novemberdag.

... Han skulle just till att resa på sig, då mor i Falla visade sig i vedskjulsöppningen. Hon neg så vackert och bad, att han skulle komma in i stugan och se på barnet.

... - Här ska Jan få se på e lita jänta, å det e, som heter duga, sa hon."

Gullregn

" Där stod han nu och höll mellan sina händer någonting, som var varmt och mjukt och inrullat i en stor schal. Schalen var såpass undanviken, att han såg det lilla rynkiga ansiktet och de små vissna händerna. Han stod och undrade vad kvinnfolken menade att han skulle ta sig till med det här, som barnmorskan lagt i famnen på honom, då han fick en stöt, så att både han och barnet skakade till.

...Strax efteråt började hjärtat klappa i bröstet på honom, såsom det aldrig förr hade gjort, och med detsamma var han inte längre frusen, och inte kände han sig ledsen och bekymrad och inte ond heller, utan allt var bra. Det enda som oroade honom, var, att han inte kunde begripa varför det skulle dunka och slå på det sättet i bröstet på honom, då han varken hade dansat eller sprungit eller klättrat i branta berg.

... -Det är riktig hjärtklappning, sa barnmorskan.

... - Har Jan aldrig förr tyckt så mycket om nån, så att ni har fått hjärtklappning fördenskull? sa barnmorskan.

-Nääj, sa Jan. Men i samma stunden begrep han vad det var, som hade satt hjärtat i gång på honom."

Kärleksört

"Nästa dag stod Jan i Skrolycka flera timmar i stugdörrn och väntade med den lilla flickan på armen.

... Han hade inte ställt sig där i dörröppningen utan ärende,som man kan förstå. Det var en viktig sak, som han skulle söka att få avgjord, medan han stod där. Hela förmiddagen hade han och Kattrina försökt att välja namn åt barnet. De hade hållit på både länge och väl, men de hade inte kunnat bestämma sig.

- Jag ser ingen annan råd, än att du får ta jänta å ställa dej på tröskeln mä´na, hade Kattrina sagt till sist. Å så får du fråga det första kvinnfolk, som går härförbi, vad ho heter. Det namnet som ho då nämner, får vi ge flicka, vicket det så är grovt eller fint.

... Det hade varit mulet hela dagen, men just i den stunden hände det, att solen bröt fram ur molnen och sände ett par strålar ner till barnet.

... - Jag undrar inte på att du vill se på jänta ett slag, innan du går ner, sa Jan till solen. Ho är allt värd att titta på.

... -Då hördes Kattrina återigen.

- Var det nån där? Jag tyckte att du talte ve nån.

... - Ja, nu kommer jag, sa han och trädde in med det samma. Det var e så fin herrskapsmänniska, som gick förbi. Men det var så brått för´na, så jag hann knappt säga goddag, förrn ho var borta igen.

- Kära då! ... Du hann väl inte å fråga´na va ho hette?

- Jo, ho hette Klara Fina Gulleborg, så mycke fick jag ur´na.

- Klara Fina Gulleborg! Det blir väl ett för grant namn, det, sa Kattrina, men hon gjorde ingen vidare invändning.

Men Jan i Skrolycka var rent häpen över sig själv, som hade kunnat hitta på något så fint som att ta solen till gudmor.

Solbrud

I "kejsarrabatten" har jag planterat

• Gullregn - som symbol för denna första episod i boken. Ur denna regnvädersdag kommer ändå något som är lika gott som gull - Klara Fina Gulleborg!
  
• Kärleksört - som symbol för den oerhörda lycka som Jan i Skrolycka känner för sin dotter, när han för första gången håller henne i sina armar och förstår vad ren kärlek är.


• Solbrud - Symbol för Solen som gav Klara Gulla hennes namn. Om solbrud kan man läsa: "Solbrud är ett bra val i en rabatt som skall blomma länge på hösten. Om sedan de andra växterna också har samma färgskala så kan en sådan rabatt lysa upp även en molnig höstdag!
  

Fortsättning följer nästa söndag.

Kram Sussie