Dä va finer förut...

För många år sedan arbetade jag som bildlärare på ett högstadium.

Jag var ung och rask och med en arbetsglädje som inte visste några gränser. Håret var midjelångt och satt ofta lite slarvigt uppsatt i en knut eller hästsvans.

I en av klasserna fanns en kille som alltid såg till att sitta längst fram på mina lektioner.

Jag tror han var lite förtjust i den där pigga, glada och unga tjejen som dessutom undervisade i ett ämne som han verkligen gillade.

En dag kom jag till skolan och hade klippt och permanentat mitt långa, blonda hår... Handen på hjärtat - det blev inte bra!

När killen fick syn på sin fröken, var det som om något slocknade i hans ögon. Besvikelsen var påtaglig. Han lämnade sin plats längst fram och satte sig längst bak i klassrummet istället.

Inte ett ord sa han under bildpasset, men när lektionen var slut dröjde han sig kvar när de andra eleverna hade gått.

-Du! sa han. Dä va finer förut!

Sen gick han med bestämda steg ut genom dörren och lämnade mig stående som en fågelholk.

Det är inte utan, än att jag tänker på den där episoden nu, när vi river som värst i vårt kök. För så är det ju - det var finare förut.

Men även ett sönderpermanentat hår raknar och även rivna väggar kan bli snygga igen. Visst är livet fantastiskt!

Kram Sussie