Don´t mess with the big ones!

Chicago, början av 20-talet

Den yngre mannen stirrade rakt in i pistolmynningen. Han kände hur skräcken förlamade och paralyserade honom. En svettdroppe rann sakta ner från pannan, ut på näsan och blev hängande längst ut på nästippen.

Den äldre mannen, som bergfast stod framför honom tillsammans med sin kumpan, höll pistolen stadigt riktad mot den yngres panna. Det fanns en övertygande klang i hans raspiga stämma när han tyst väste fram:

- Du får 24 timmar på dig att lösa det här. 24 timmar, annars...

Han avslutade aldrig meningen utan lät tystnaden förstärka det nyss sagda. Ögonen brände som eldpilar och hans ansikte var stelt, sammanbitet och visade upp en förtärande kyla som fick den yngre mannens hjärta att slå ett extra slag.

Den äldre mannen viftade nonchalant med den blänkande pistolen och väste fram ett sista budskap:

- Don´t mess with the big ones!

En lång stund, som kändes som en evighet, förflöt innan den yngre mannens hjärna registrerade att de två männen försvunnit. Han började sakta få klart för sig vad han nyss varit med om och förstod att tiden var knapp och att han inte hade några alternativ att fundera över. Det fanns bara en sak att göra. Ingen som ger sig ilag med maffian klarar sig helskinnad från ett sådant tydligt budskap som han nyss mottagit. Ingen... Den lilla pojken gnällde tyst och drog i sin faders rockärm.

- Pappa, jag vill inte vara här! Jag vill att vi ska åka hem!

Mannen kände paniken komma krypande och för ett ögonblick kom känslan av ångest tillbaka. Samma känsla han haft när han tvingats stirra in i en blank pistolmynning några timmar tidigare. Instinktivt böjde han sig ner mot en av sina söner, väl medveten om att gnällandet snart skulle stegras till högljudd gråt om han inte snabbt fick kontroll över situationen. Inte på några villkor ville han att människors uppmärksamhet skulle fastna på den lilla familjen som stod tätt tillsammans i den blåsande hamnen. Ingen uppmärksamhet...Ingen uppmärksamhet...ljöd mantrat i hans huvud.

- Pappa, jag är rädd för det svarta i mörkret!

Sonens röst började bli gällare nu. Ett stråk av panik kunde urskiljas av någon som kan sitt barns växlande röstläge. Kvinnan som hittills varit tyst, tog upp sin son och smekte honom sakta över håret.

- Allt ska bli bra, min vän! Mörkret är inte farligt. Mörkret är vår bästa vän. Det svarta i mörkret hjälper oss att inte synas. Ibland är det bra att inte synas...

- Men, jag vill hem till Kisse! Jag vill hem till Kisse!

Nu började folk runt omkring den lilla familjen att slänga nyfikna blickar. Nyfikenheten gjorde att folk stannade upp i sina steg eller diskussioner. Nu var goda råd dyra. Mannen hörde den raspiga rösten inne i sitt huvud om och om igen:

- Don´t mess with the big ones!

Mannen smög upp tätt intill sin hustrus sida och viskade lugnande in i sonens öra:

- Jag lovar dig min son...jag lovar dig en ny kisse. En ny kisse lika svart som mörkret runtomkring oss. Inte kan väl en svart kisse vara något att vara rädd för?

Signalen från båten fick den lilla familjen att skynda sig ombord. Inte dra uppmärksamheten till sig. Nu gällde det bara att kliva på och hoppas att resan skulle gå bra. Resan till landet långt borta i norr. Resan till landet Sverige.

Mannen kände både glädje och sorg komma i vågor. Glädje över att familjen fått en plats på båten och en möjlighet att lämna maffia, trubbel och otrygghet bakom sig.

Men också en sorg över vetskapen om, att han ryckte upp sin familj från deras trygga värld. Han slöt ögonen och hörde återigen orden eka inuti sitt huvud:

- Don´t mess with the big ones!

och han visste att han hade gjort rätt. Eller åtminstone det enda han kunde göra. Fanns det överhuvudtaget någon skillnad i de båda resonemangen...

Fortsättning följer... som ni säkert listat ut leder denna historia vidare till något som berör vårt hus :-)

Stor kram till alla mina läsare!

Sussie