Jag gillar melodifestivalen.
Förra året tittade jag bara på finalen, men i år tror jag att jag ska försöka titta på det mesta.
Minst förvånande: Att jojken gick direkt till final. Jag tyckte den var bra. Jojken alltså… Utan den hade jag troligen inte kommit ihåg låten. Det gör jag inte nu heller, mer än på nivån "det var en låt med som det var en jojk i, den tyckte jag var bra minns jag".
Mest förvånande: Att jag på allvar trodde att jurygruppen med de äldsta väljarna skulle rösta fram Eva och Ewa. Jösses, vilka fördomar jag måste jobba med, inser jag.
Mest ” Den här låten har jag hört varje år med olika artister” - Victor Crones låt Diamonds. Gäsp!
Kvällens besvikelse - Att Loulous låt inte passade hennes sätt att sjunga. Låten var bra, Loulou var bra men tillsammans blev det inte lika bra.
Kvällens ”vad fasen hände nu?” - att tårna vickade till låten ”Raggen går” . Tyckte ju inte ens att den var särskilt bra. Inte i den intellektuella delen av hjärnan åtminstone.
Kvällens kloka tanke - att melodifestivalen verkligen är ett program som inte har med musiken att göra i första hand. Det handlar om mycket större saker som till exempel alla likas värde och rätten att få vara precis den människa man vill vara och definiera sig som. Det visade kvällens program.
Hurra vi är olika!
Vad tycker ni förresten om min nya bukett i köket? Den lilla fransiga tulpanen i mörkt rosa med ljus kant är ljuvlig. Ranunklarna i starkt gul och orange är uppiggande. Skulle jag göra en beställning på en bukett i orange, gult och rosa, med fransar och fluff osedd, skulle jag nog inte kunnat föreställa mig finheten alls. Men när de sätts samman blir det både glatt och härligt,. precis som med mello. En sådan mishmash av musik och artisteri och ändå bildas en enhet, vickas tår och lyssnas på jojk under bästa sändningstid. Inte illa om jag säger så.
Kram
Sussie
