Jag är på väg i bilen till Hagfors. På vägen passerar jag en skylt där det står LOPPIS. Jag har egentligen ingen tid, men desto större lust, att kika runt bland ratade porslinsfiguriner och udda blomkrukor.
Det regnar. Eller rättare sagt, det ösregnar. De andra som också stannat till vid loppisen, sitter kvar i bilen och väntar på att skuren ska gå över.
Inte jag.
Uppväxt som jag är, med en mamma som hade barnklädesaffär och ständigt matade mig med orden:
Det finns inget dåligt väder, bara dåliga kläder.
Det var mest skräp på den där loppisen. Men jag hittade fem (5!) stora tekoppar med fat, som jag förälskade mig i direkt.
Kanske har jag sovit under en sten i mitt vuxna liv, för jag kände inte alls till den. Jag tyckte bara att den var så fantastiskt fin.
Tydligen hade loppisföreståndaren också sovit under en sten, större delen av sitt vuxna liv, för fem felfria koppar med fat, blev mina för 40 kronor. Och då fick jag också en liten broderad duk med på köpet som han packade in dem i.
Servisen är designad av Louise Adelborg. Mönstret ska föreställa stiliserade veteax och servisen blev Rörstrands flaggskepp från 1930 och framåt. Då gick den under namnet Nationalservisen. Eller NS som Adelborg själv föredrog att kalla den.
Nationalservisen placerades på landshövdingeresidens, slott och ambassader, liksom i många svenska hem,
generation efter generation. I dag tillverkas den under namnet Swedish grace.
Loppisfynd eller fullpris. En skönhet är en skönhet oavsett.
Kram Sussie
P.S Här är länken till radiointervjun http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=93&artikel=4707156
Tack Magnus! :-) D.S
