Idag tänkte jag berätta något som kanske får en och annan att haja till:Jag tycker inget särskilt om julafton!
Det är faktiskt sant. Julafton är liiite förknippat med:
- Stress över att hålla köttbullar och prinskorvar varma under tiden som frestelsen ska bli färdig och potatisen klar. Helst i anpassad tid så att man hinner äta i "lugn och ro" innan Kalle Anka.
- Den ständiga frågan: Vem ska vara tomte i år? Gudskelov behövs ingen utomstående tillfrågas längre.... Fast tomte har vi fortfarande :-)
- "Gud, vi måste komma ihåg att köpa mer julmust när vi åker in till kyrkan! Då kommer det att ta extra tid... Ja, ska vi hinna innan x kommer så måste vi faktiskt åka nu!"
Tack och lov avmattas detta ju äldre barnen blir. Traditionerna är grundade, men det är ingen katastrof om det ruckas lite på dem.
I ärlighetens namn är det inget bekymmer längre. Men känslan kan komma smygande.
Nej, jag är mer en juldagsmänniska. Ingen tid att passa, bara att värma på maten, möjlighet att läsa den där härliga boken man fick i paketet. Affärerna är stängda och ingen drabbas av panik för att man inte kommer iväg nog fort till mellandagsrean.
Sova tills man vaknar, äta ris á la Malta före maten om man vill, inga måsten, bara mys.
I år får det bli som det blir. För andras skull tänker jag göra julafton till en glädjens dag, men julstämningen för min egen del är som alltid störst- på juldagen.
Kram Sussie
