60 kronors kaffeved

I somras sprang jag på den! Stolen som knappt höll ihop och som fick mitt hjärta att svämma över av beskyddarinstinkt.

Bland stolta, svulstiga och rejäla stolar, stod den där på en möbelloppis...hjälplös, ful, icke önskvärd och billig...

Maken tittade fundersamt på mig när jag sa att jag bara måste ha den stolen med mig hem.

- Ska du betala 60 kronor för den där högen kaffeved? frågade han på fullt allvar. Sällskapet vi hade med oss, tittade också lite bekymrat på stolen... och på mig...

Mmm, vänta bara, tänkte jag och var glad över mitt "fynd".

Om man pluggar om den, skrapar av lös färg, bättrar på med lite ljus linoljefärg... om man inte har tänkt sig att ha den till annat än som ren prydnad för att den är så VACKER, kan det inte bli annat än bra, tänkte jag när vi körde hemåt från loppisen.

Vem har sagt att stolar bara ska has till att sitta på?

Varför inte ha dem till att titta på? Eller för att visa upp annat som man gärna vill titta på?

Häckoxbär är vackert till girlander Tycker om när girlander hänger ner på sidorna...Nu står den i mitt förmak och samsas fint tillsammans med kakelugnen. I paviljongen från Madam Stoltz ligger vackra, röda vinteräpplen från vår trädgård.Stor kram till er alla och kom ihåg: Döm inte hunden efter håren :-)

Sussie

Ribbor

För cirka 100 år sedan, blev det väldigt populärt med ribbsnickrade utemöbler. De förekom ofta i par, placerade mot väggen på var sida om husets huvudentré eller på verandan.

Vår soffa har inga 100 år på nacken, utan tillverkades av Raymond för ungefär tio år sedan.

Från början stod den mycket riktigt på ena sidan om dörren, uppe på trappen som inte var inglasad då. Meningen var nog att det skulle bli två, en på var sida... men sedan bestämde vi oss för att glasa in och ville ha en annan funktion där än två hårda ribbsoffor...

Tycker så mycket om formen på dessa soffor. Titta hur ribborna följer tätt efter varandra och ligger som ett tygstycke över en träställning...

Vita möbler är vackert mot det gröna. Vita möbler lyser i solen och blir nästan självlysande i kvällningen.

Inte sitter vi i den så ofta om jag ska vara ärlig, men i källaren ligger ritningar på stolar som passar till... kanske skulle den nyttjas mer om det blev en liten grupp...

Jaha! Så har man kommit på ännu ett projekt :-)!

Kram Sussie

Jesus, brännvin och ett parti poker

Vårt hus är byggt i början av 1920-talet. Under en period bodde en mycket gudfruktig familj i huset och ibland hade man bönemöte nere i stora salen.

Men... det var inte alla i familjen som uppskattade ett Guds ord om söndagarna. Sönerna i familjen älskade andra saker, såsom ett parti poker och en och annan liten rackare...

Inte kunde det gå för sig, att sönerna söp och rumlade, medans mor och far höll möte i den kristna tron tillsammans med präst och gelikar...

Värre gudfruktig var dock inte far i huset, än att han lät bygga en liten timrad stuga alldeles bakom huset, bland syrener och äppelträd. DÄR kunde pojkarna hållas medans den kristna tron förkunnades inne i boningshuset.

Tyvärr var det bara tre stockar som gick att rädda av den lilla, timrade stugan när vi köpte huset 1992. Utan varken tak eller underhåll är det inte lätt att stå pall även om man är byggd av de allra starkaste timmerstockar...

Vi ville ändå försöka ta tillvara dessa tre stockar som ger en härlig historia att berätta och en själ till vårt hus. Vi satte helt sonika upp dem i kökstaket. Där sitter de säkert och vittnar om husets historia som vi försökt ta tillvara på alla sätt vi har kunnat.Ledigheten är slut, kvällarna blir mörkare och tiden behövs till jobb, läxläsning med barnen och studier för min egen del. Till mina bloggvänner måste jag därför hälsa att det troligen inte kommer att dugga så tätt med kommentarer i era bloggar från mig framöver. Men var inte oroliga! Även om jag inte skriver så kommer jag att surfa runt och smygläsa varenda en som jag brukar besöka. Rätt som det är finns den där... en kommentar från mig. Men man kan aldrig veta när... :-)

Till alla mina vänner, stora som små, som läser och återkommer till min blogg:

Låt oss dela utsikten jag har, när jag blickar ut över fältet bredvid. Tidigt, tidigt imorse dansade morgondimman tyst över nejden. En ensam fågel kvittrade och solens strålar värmde mjukt i nacken... Ett ögonblick av ro som jag gärna delar med mig av... Varsågoda!

Stor kram till er alla!

Sussie

Det var en gång en gång...

Nu har vår promenad fört oss ända fram till huset. Om ni tittar rakt fram ser ni ett trappräcke. Det beror på att det från början bara var en slänt närmast huset. Jordmassorna som blev när vägen grävdes fram, använde vi för att höja upp till en plan yta framför ingången.

Gångar i trädgården är viktiga förbindelser och vi hade turen att komma över ett parti gatsten. Om man står på vår trapp syns den runda formen från vilken tre gångar strålar ut.

Gången rakt fram leder till en liten damm som återigen tar upp den runda formen. Ljudet av vatten och himlens spegling i vattenytan, skänker många stunder av harmoni. Även runt dammen har vi Hosta som kantväxt. En trädgård ska vara välkomnande öppen, men också ombonat skyddande. Därför har vi planterat en häck av häckoxbär runt hela den form som blev när vi fyllde upp.Hoppas du uppskattar promenaden kring vårt hus och att du gärna tittar in igen!

Stor kram till er alla!

Sussi

Spökhuset

När jag var liten fanns det ett hus som jag alltid tyckte såg så stort och spökligt ut när jag åkte förbi. Det hade varit vitt, men färgen hade för länge sedan flagat av liksom det också hade gjort på det gröna plåttaket.

Framför huset fanns en förvuxen äng och en gigantisk gran lutade sig oroväckande mot husets entré. Inte en rabatt, inte ens en riktig väg, skymtade fram som skulle kunna välkomna besökare fram till stora entrén. Istället fick man försöka ta sig fram på en gropig grusväg som gick till baksidans köksentré. Ute vid den allmänna grusvägen fanns en liten rest av en gammal stenmur. Övriga muren var rasad och hela vyn gav ett sorgset, övergivet intryck.

Inte kunde jag väl tänka mig, att det var där jag skulle bosätta mig och skaffa familj...

Första intrycket... så viktigt. Men i detta fall fick huset en andra chans, även om talesättet säger att man aldrig får en andra chans att göra ett första intryck. Välkomna!

Stenmuren har vi försökt bygga upp igen. Visst är det vackert med stenmurar...

Vägen vi sedan svänger in på, fanns inte när vi köpte huset. Med hjälp av en gammal tavla, kunde vi se var det funnits en ursprunglig väg. Grävaren Rolf satte ner skopan och prickade rätt med en gång. Det var bara att skyffla bort gammal vall och äng. Under fanns stommen till den "nya" vägen in. Tre björkar på var sida om vägen har vi planterat. Har alltid tyckt att alléer känns välkomnande och nu har de börjat växa till sig i storlek.Framme vid huset delar sig vägen. Den högra vägen "hakar i " den gamla som gick till baksidan när vi köpte huset. På baksidan skymtar också vårt flerårsprojekt... en stor glasveranda med massor av fönster. (Joo...det tar tid när minsta lilla karm ska byggas själv...) Kantväxten är en sorts Hosta som vi fått av Raymonds mamma. Den är tålig, robust och pålitlig, precis som svärmor var :-)
Vid en lykta, som "pöjkera på smea" har gjort, stannar vi promenaden för idag. På vår tomt finns sex sådana lyktor. Fyra på vägen in, en på väg till uthuset och en här, som sprider ett välkomnande ljus om du hälsar på i mörkret :-)

Ha en underbar dag!

Kram Sussie