Ibland är det superlätt att ha en enhetlig tanke kring vad ett inlägg ska handla om. Ibland är det istället en massa osammanhängande tankar som vill präntas ner i en text. Tankarna känns för stora för att inte skrivas ner och för små för att egentligen få ett eget inlägg. Nästan aldrig finns det en passande bild att få med heller.
De svamliga inläggen skrivs visserligen, men jag brukar alltid ta bort dem innan jag kommer till momentet publicera. Idag slog det mig att jag kanske ska utmana mig själv lite. Jag lovade ju mig själv det som nyårslöfte.
Tänk om jag skulle publicera svammelinläggen fast de varken handlar om inredning, trädgård, bakning eller feng shui? Inte heller blandas upp med en endaste bild?
Det vore att gå utanför min comfort zone på riktigt. Jag menar… om man varken är en känd influencer eller i tjugoårsåldern längre, utan en helt vanlig 55-årig kommunalanställd ordälskare - då kan man ju liksom inte räkna med att det finns något intresse för att någon annan skulle vilja ödsla tid på att läsa just mitt svammel.
Mitt svammel kommer ju att behöva stå helt utan stöd från någon bidragande orsak att vilja bli läst.
Om jag kategoriserar dessa inlägg och låter dem kallas ”Sussie svamlar” då slås ju två flugor i en smäll. Jag får svamla och den som inte vill läsa kan låta bli när hen vet vad som komma skall.
Det känns ärligt och bra. Det känns görbart och roligt.
Har du läst ända hit tackar jag dig för att du gjorde just det, läste ända hit.
Dags att ta tag i dagen! Trädgårdshärj väntar.
Kram
Sussie
Uppdatering kycklingar:
Den först kläckta kycklingen börjar få fjäderpennor bland allt det mjuka fluffet. Det går fort med utvecklingen och de börjar vänja sig vid att jag kommer och fixar med rengöring och matning stup i kvarten. De äter ur handen och piper inte längre i högan sky när de blir upplyfta. Det enda som de verkligen inte gillar är om jag gör för snabba rörelser i närheten av dem Då blir de rädda och springer runt och piper högt.
