På vår gård har det förr bedrivits ridskola. Många, är de flickor i bygden, som har minnen av att ha mockat, ryktat och travat runt hemma hos dåvarande ägare.
Vi har aldrig haft hästar eller ens haft en längtan efter att äga en. Både jag och Raymond är livrädda för dem... De är vackra att se på, men att själva ta hand om en häst... nej, det skulle vi aldrig fixa.
Någon ridskola lär det aldrig mera bli här hemma.
Inte om jag får bestämma och alla inblandade säger ja. Då kommer det istället att erbjudas en annan verksamhet i stallet. Det kommer att behövas massor av ändringar innan allt går i lås. Det ser ni nog själva på bilderna. Och tro mig - bilderna är tagna ur vinklar som inte visar HUR mycket jobb det egentligen kommer att innebära... Något förskönat, kan man nog ärligt påstå.
Butik - tänker ni kanske direkt. Jo, kanske... men det är inte det, som i så fall kommer att bli det huvudsakliga. Kanske som ett komplement, kanske inte.
Nu får ni ge er till tåls ett tag till. Nu ska jag till byggnadskontoret. Hoppas ni önskar mig lycka till! Och kom ihåg - det växer ingen mossa på stenar som rullar.
Kram Sussie