Jag brukade älska att baka...

Hej alla!

De flesta av er kanske vet att jag har haft ett eget kafé på gården. I vårt gamla ombyggda stall har jag bakat tusentals kakor, bullar och en och annan tårta. 

I stallet har jag bakat klassiker och även skapat egna bakverk som till och med smakats av kungligheter.

För något år sedan tog det stopp!

Och glädjen i att baka förbyttes till något nära förknippat med ångest. Eller ja...åtminstone ett väldigt starkt motstånd till sysslan.

Jag har bjudit på köpebröd de senaste två åren när vi har haft besök. Köpebröd och dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag har känt förväntan hos besökarna som jag inte orkat leva upp till.

"Här kommer vi hem till en person som minsann haft eget kafé där hon bakade allt och så får vi köpebröd från matbutiken... Hur gott tror hon egentligen att Ballerina är...?"

Tankar som nog endast funnits i mitt egna huvud men ändock där.

Jag hittar fortfarande på ursäkter för att slippa baka. Alltifrån "Jag måste ha städat i köket innan jag ställer mig och bakar" till "Jag har inte tid, jag måste jobba undan det här.... och det här... och det HÄR först".

Men ibland får jag ett fönster i all den där påhittade bortförklaringscirkusen. Igår var en sådan glugg öppen och jag gjorde en äppelkaka. God och uppskattad blev den och jag hittade ett litet uns av glädje igen

.

Jag hoppas bakglädjen kommer tillbaka fullt ut längre fram. Jag har saknat känslan av lyckan i ett välgräddat matbröd, hemtrevnaden i dofterna och njutningen i att trilla en liten söt småkaka.

Jag antar att när kraven på leverans under tidspress inte längre finns så kommer det att kännas annorlunda och jag antar att kroppen måste skapa nya minnesspår först.

Sist men inte minst: Tack alla ni som kikar in. Det är så kul att blogga igen! Ni gör skillnaden <3

Dag att ta tag i söndagen. Jag hoppas jag blir färdig med allt målande av bokhyllorna i biblioteket idag. Längtar så mycket efter att få fixa och måla i salen som står näst på tur i vår lilla uppfräschningsrunda här hemma. Vad hittar ni andra på?

Kram

Sussie

Från loppisstol till snyggstol

 Hej alla!

Jag minns så väl den där lördagen för några år sedan. Det spöregnade och jag hade inte tänkt gå ur bilen alls förrän jag var hemma, när loppisskylten dök upp från ingenstans.

Alla satt kvar i sina bilar för det regnade verkligen. Ingen ville gå ur och in på loppisen förrän det lugnat ner sig lite.

Vis av erfarenhet vet jag att vädret kan vara det allra bästa loppssällskapet när man ska göra fynd, så jag parkerade och sprang för att ta mig in snabbt under tak. Blicken fastnade på ett illrött ben som syntes under en täckande presenning.

Tiden stannade och det gjorde andningen och jag med. Kikade snabbt in under presenningen och såg två stolar med priset 2000 kr. Karakteristiska ben visade sig stämma med vad jag trodde att jag skulle finna under presenningen.

Hm.... dyrt för att vara loppis men va fasen... 1000 kr styck.... Ja, det får gå.

Ni vet hur det är när man tror att alla andra vill precis samma sak som en själv? Just då trodde jag att alla typ hade spanat in sig på stolarna så jag sprang in till kassörskan och sa:

- Jag ska ha de där röda stolarna där ute under presenning! Skriv upp det innan någon annan kommer och säger detsamma!

Sen väntade jag otåligt tills regnet lugnade ner sig. Faktiskt bröt solen igenom och de som hade loppisen hämtade in stolarna åt mig där jag stod, redo i kassan för att betala.

- Ja men det var väl tur att du fick dina stolar! Nu är det bara betalningen kvar. Om du inte har något mer att betala så blir det 200 kr.

- Va! Nä! Alltså...

- Jo, kolla på priset! Två stolar för 200 kronor. Vill du inte ha dem? Är det för mycket?

Ibland när man vill någonting alldeles, alldeles tokmycket, då blir man liksom både blind och döv för det som är verkligheten.

Jag målade om dem direkt men har behållit tyget i alla år fram tills nu. Tyget är ganska snyggt tycker jag men nu vill jag byta klädsel och fräscha upp dem. De har stått i Stallet när det var kafé och tyget har gjort sitt när man tittar på närmare håll. Och jag har målat om dem också.

Istället för vita blir de mer klädsamt gammelvit och förra helgen tog vi en tur till Klässbols linneväveri och köpte ett randigt linnetyg som stolarna ska kläs med.

Jag hade visserligen kunnat köpa 20 stolar för priset på tyget men... ja ja. Det får det vara värt!

Kram

Sussie

Jag vann budgivningen!

 Hej alla!

Förra söndagen vann jag budgivningen på en nätauktion och salsskåpet blev mitt. Slängde in det sista budet när det var fem minuter kvar och skåpet blev mitt för 400 kronor.

400 kronor!

Från början hade jag tänkt att det skulle ställas i sonens gamla rum på övervåningen, men när jag såg det i verkligheten tänkte jag om nästan omedelbums för det var högre och större än vad jag föreställt mig att det skulle vara. 

Det passar perfekt i vår sal där det nästan är tre meter högt i tak och där vi tidigare haft ett mindre skåp som aldrig känts riktigt rätt, varken i stil eller i storlek.

Det här är perfekt!

Det är inte originalmålat så det gör inte så mycket om jag skulle måla om det. Just nu finkammar jag nätet på färgblandningar av gråa nyanser som var vanliga på 1700-talet. Har ni några tips på blandningar så kommentera gärna.

Beslagen ska bytas. De som sitter på är en aning vulgära för min smak. Det gör så mycket vilka beslag ett skåp har. 

Dags att kika på fyndet? Här kommer det:

Har alltid drömt om ett skåp med skedhylla. 

Beslagen jag inte gillar men annars är jag smått förälskad i allt som har med salsskået att göra. Sockerkantslisten, snedklaffen, skedhyllan, storleken. Och priset.

Nu ska jag skura rent skåpet och mysa med liten fyrfota hjärtevän som sovit hos oss i natt. Han är det sötaste som finns och vi lånar honom gärna på helgerna, dotterns bichon havanaise Yannick.

I nästa inlägg tänkte jag visa ett par stolar som just nu får sig en riktig makeover. Också de fyndade fast på loppis. De har fått flytta in från stallet och kaféet och står nu i vårt bibliotek.

Njut söndagen!

Kram

Sussie