Nyfiken på ~ Viola Gråsten

Under rubriken ”Nyfiken på” vill jag lyfta fram något eller någon som jag själv vill veta mer om. Det kan vara ett föremål, en stil eller person. Bara nyfikenheten att veta mer finns där.

Känner du till Viola Gråsten? 

Kanske gör du det inte till namnet, men ganska troligt har du någon gång kommit i kontakt med filten Snark, åtminstone om du växt upp på 60- och 70-talet. Ni vet de där randiga lite stickiga filtarna i blågrönt eller orangerött. 

 

Själv har jag en blågrön filt från min pappa. Jag har starka minnen av att vi också hade den oranga varianten när jag var liten, men den finns inte längre kvar. Det önskar jag att den gjorde. Orange piggar upp i inredning.

1910 föddes en liten flicka i Finland som fick namnet Viola. Hennes mamma dog när hon föddes och hennes pappa gifte om sig med en kvinna med namnet Anna Gråsten.  Paret skilde sig efter några år och Anna flyttade då till sin bror Ernst. Efter några år flyttade även Viola dit och hon adopterades av Ernst. Hon utbildade sig till textilkonstnär och tecknare.

Viola hamnade i Sverige när det rådde brist på ull i Finland och hon knöts till bland annat NK för att designa mönster på till exempel ryamattor, tyger och filtar. Hon mottog flera priser för sina djärva mönster och färgkombinationer. 

Jag tycker filtarna är vackra i sin enkelhet och de bär på barndomsminnen, men i tv-soffan väljer jag nog helst att krypa in under en mjukare filt. Som färgklick och inredningsdetalj är jag dock mer än glad över att jag inte kastat Violas/pappas filt med namnet "Snark". En riktig designklassiker.

Finaste sällskapet i tv-soffan är ändå den här filuren. Han är både mjuk och varm. Och så snarkar han. Det bästa av det bästa helt enkelt.

Sussie

Varför ska man blogga?

Det är verkligen fint ute just nu. Kombinationen falurött och vit snö tilltalar mig lite extra mycket. 

Nu har det gått några dagar sedan jag började blogga igen och det känns som om inspirationen stegras hela tiden. När jag gör bloggpaus så tenderar den där pausen att bli lång och längre för varje dag som går Då samlas prestationsångest i magen och fingrarna får skrivkramp. Nu vill jag verkligen hålla i det här eftersom jag har saknat det ofantligt. Jag inser det nu när jag har motat bort prestationsångesten. 

Odlingslådor och tomathuset i köksträdgården ligger inbäddat i ett värmande snötäcke. Om bara ett par månader ser det helt annorlunda ut här. 

Men vad är det då som är så kul med att blogga? Varför börja igen efter 1,5 års paus? Är det ens någon som läser bloggar längre?

Här kommer svaret: 

Innan jul kände jag att kroppen behövde vila, själen behövde vila, hela jag behövde vila. Vila är ju dock inte bara att lägga undan krav en tid. Du behöver ju också fylla på med något som ger energi. Jag ställde helt enkelt frågan till mig själv om vad som tillför energi och kom fram till följande:

Jag tycker om att skriva och älskar ordets förunderliga kraft. Ord kan läka  och glädja men också såra och skapa tvivel. Att vara varsam med vad du förmedlar och hur du gör det, är ett av livets allra viktigaste statement. Att skriva små texter som är bara mina är som mindfullness för mig. Ibland är de där texterna mest bara lite svamliga, ibland rent av informativa kanske också inspirerande, men de finns alltid där och de pockar på. 

Jag hittar hela tiden vackra vinklar, fina vrår, inspirerande platser  - både hemma och på andra ställen - och de där ögonblicken tycker jag om att spara genom att fotografera dem. 

Tänk så mycket fint vi har omkring oss! Ytligt, nu när världen ser ut som den gör med krig och elände tänker kanske någon och fnyser över en bild på ett snöbeklätt träd . Själv är jag glad över att fortfarande hitta liv och finheter i små och förunderliga ting, som motvikt till allt de där. Jag behöver det för balansen. 

Så glad över staketet som vi byggde i höstas och som ramar in den påbörjade blomsterträdgården. Det känns ombonat och fint.

Sen tror jag mycket på delakulturen på nätet. Finns det tips, idéer och kunskap som andra kan hitta inspiration i så delar jag gärna med mig av det. Jag har ju själv hittat så ofantligt många kloka ord och vacker inspiration på nätet i både bloggar och på instagram. Min egen pyttelilla blogg är ett payback för den som villhöver det. 

Just det här inlägget är mitt absolut bästa payback någonsin. Inlägget har hittills visats för nästan 73 000 unika läsare spridda över hela världen (unik betyder att en IP-adress registreras enbart en gång oavsett hur många gånger den än klickar in sig på sidan).

Huset från baksidan.

Sist men inte minst så är bloggen en samling minnen om ett hus, en familj, en renoveringsresa,en livsbetraktelse och förhoppningsvis en inspirationsplats  till alla som vill läsa oavsett om det är familj, vänner eller en okänd fransos som gillar att riva granar inför jul.

Välkommen tillbaka till bloggen! Om du visste så glad jag är över att se dig här.

Sussie

Jävlar anamma

 

Vi trotsade snöoväder igår kväll och gick på restaurang. Träffade människor som betyder mest i världen, lät glada skratt fylla rummet och kryddig tapas fylla magen.

Vi pratade nyårslöften och plötsligt gav jag mig själv ett: Försök få till lite mer jävlar anamma i livet under 2023!

Spontana restaurangbesök, ja till upplevelser, fler resor,  Mer jävlar anamma i livet helt enkelt!

Julig upphängning av röda kulor i blandade storlekar. En fin idé som jag hoppas jag kommer ihåg när det blir jul igen. Fönstren var frostade med konstsnö. Just idag hade  detta inte behövts för att skapa julstämning med tanke på all snö som  yrde ner utanför, men som julälskande människa kan jag inte annat än tycka väldigt mycket om nerlagt arbete för att skapa stämning.