Min pappa var en av de snällaste människor jag mött.
Han ställde alltid upp, och han trodde alltid att jag klarade allt. Aldrig någon gång sa han:
-Nej, Susanne! Detta klarar du inte!
Jag minns det som igår. Jag var 9-10 år och ville tapetsera om i hans lägenhet. Jag ville att han skulle ha det fint.
Många pappor skulle säkert ha gått med på att göra detta och låtit sin dotter hjälpa till. Men inte alla pappor skulle ha gått med på de villkor JAG dikterade:
Det var JAG som skulle tapetsera och pappa som skulle hjälpa till - om det behövdes.
Så blev det, och bra blev det! För om man har någon som tror stenhårt på att man ska lyckas bredvid sig - ja, då blir det underverk!
Kram Sussie