I en av klasserna fanns en kille som alltid såg till att sitta längst fram på mina lektioner.
Jag tror han var lite förtjust i den där pigga, glada och unga tjejen som dessutom undervisade i ett ämne som han verkligen gillade.
En dag kom jag till skolan och hade klippt och permanentat mitt långa, blonda hår... Handen på hjärtat - det blev inte bra!
Inte ett ord sa han under bildpasset, men när lektionen var slut dröjde han sig kvar när de andra eleverna hade gått.
Sen gick han med bestämda steg ut genom dörren och lämnade mig stående som en fågelholk.
Det är inte utan, än att jag tänker på den där episoden nu, när vi river som värst i vårt kök. För så är det ju - det var finare förut.
Men även ett sönderpermanentat hår raknar och även rivna väggar kan bli snygga igen. Visst är livet fantastiskt!
Kram Sussie
