Listigt värre

Idag tänkte jag att ni skulle få hänga med på en liten lektion i hur man på ett enkelt sätt kan piffa upp ett rum med hjälp av taklister.

Vi har snyggat upp vår lilla toalett, vilket ni nu kommer att få se under några inlägg. Och på toa sitter man ju faktiskt still, så där kan man gärna ha något fint att titta på, tycker ni inte?

Så här såg taklisten ut från början:

Vanlig hålkärlslist, som sitter i de flesta hem. Den kan man spara och återanvända på nytt...

Häng med i bildform, hur taklisten sedan växer fram...

Regelvirke...


Planhyvlat virke...

Den gamla hålkärlslisten satte vi mot väggen. Mot taket satte vi en liten mindre hålkärlslist. Resultatet ser du här:

Visst blev det skillnad?

Nu ska jag bara hitta en fin kristallkrona att hänga därinne. Vi firar nämligen kristallbröllop i år :-)

Kram Sussie

För femton år sedan...

3 augusti 1994

Den dagen dog den snällaste människa jag någonsin träffat - min pappa.

När jag var liten sa alltid mamma:

- Var snäll mot pappa. Om du ber honom ta ner månen, kommer han att försöka i det oändliga för din skull.

Vackert sagt och fantastiskt, med tanke på att de var skilda.

När jag tänker på att pappa inte längre finns med oss, känner jag vemod och saknad - aldrig sorg. Jag antar att det beror på, att jag är mer glad över att han levt, än ledsen för att han är borta.

Borta förresten...

Så länge man tänker på en person, finns han kvar. Och pappa finns kvar. Ofta citerar vi honom eller pratar om honom. Tänder ett ljus, eller låter tanken fara: det här skulle pappa- Lasse - morfar- ha gillat!

Var rädda om varandra och gör en god gärning idag. Det sägs att goda gärningar smittar :-)

Bilderna i dagens inlägg kommer från salen. På ett litet bord, med texten " Så skönt att du finns till" finns det samlat saker från människor i vår familj och närhet, som lever, som är "borta" eller som betyder väldigt mycket.

Puss på er allihop! Jag tror ni vet vilka Ni är...

Och till Er andra - en riktigt snäll kram.

/Sussie

Kejsarrabatten - del 9

Efter samtalet med notbindarn, hade Jan i Skrolycka , fått tillbaka arbetslusten igen. En kväll, frampå hösten, när han var på väg hem efter ett dagsverke på Falla, kommer ett kvinnfolk emot honom på vägen.

Det är redan skumt, men Jan ser strax, att det är den gamla, riktiga mor i Falla. Inte den nya, som är gift med Lars Gunnarsson.

Hon är insvept i en stor schal, och Jan som aldrig sett henne så väl påklädd, undrar för ett ögonblick om hon är sjuk. Hon har allt sett så dålig ut på sistone.

- Säj, Jan, sa hon, kommer ni ihåg den gamla ägarn i Falla, min far, han, som var herre på gårn, innan Erik kom dit?

- Skulle jag inte komma ihåg honom? sa Jan. Jag var väl teminstingen tolv år gammal, när han dog.

Mor i Falla stod tyst och tveksam rätt länge, sen sa hon:

- När far låg på sitt yttersta, kalla han fram Erik te sängen å tacka´n för att han hade handlat så väl emot´en, fastän han hade varit kraftlös i många år, å inte kunnat göra nån nytta. "Tänk inte på det, ni far, sa Erik. Hur länge ni än vill stanna hos oss, så är vi glada te å få behålla er." - Ja, så sa han, å det mente han också.

-Ja, det är säkert att han gjorde, sa Jan. Det var inga rävkonster med Erik.

- Vänta Jan! sa mor i Falla. Kommer ni ihåg den långa käppen mä silverknoppen, som far bruka gå mä?

- Ja, både den å den höga mössa, som han satte på sej, då han geck te körka.

- Jaså, ni kommer ihåg kasketten mä? Far gav både käppen å kasketten te Erik å sa: "Jag kunde ha gett dej det, som var mer värt, men jag skänker dej dessa saker, därför att det är större heder å få detta, som alla känner igen, å vet att jag har brukat. Det är ett gott vittnesbörd för dej."

Jan la märke till hur mor i Falla drog ihop schalen. Hon hade bestämt någonting gömt under den, det kunde ju vara en sändning från Klara Gulla. Det här talet om fadern var nog bara en övergång...

- Det är somliga ord som är för tunga te å uttala, sa hon med ett stort allvar. Svara mäj bara med ett tecken, om ni så vill, Jan: kan jag ge det här te Lars Gunnarsson?

Jan tog ett steg tillbaka.

- Ni förstår Jan, att jag inte vill veta någe mer, än om Lars kan ta emot käppen å mössa mä samma rätt som Erik, å ni vetét ju, ni, som var mä honom i skogen.

- Det vore nog bra för mej, tillade hon, om jag kunde ge dem te Lars. Jag tror, att jag finge det bättre efteråt där hemma mellan di unga.

Rösten svek henne.

- Det är bäst att vara fridsam å försonlig, sa Jan. Det kommer en längst mä.

Gumman tog ett djupt andetag.

- Jaså, ni säjer det? Då är det ändå så, som jag trodde, sa hon. Jag frågar er inte hur det gick te. Det är bäst för mej å ingenting veta. Men ett är då säkert, att inte ska Lars Gunnarsson få fars käpp i sin hand.

Hon hade redan vänt sig om för att gå, då hon tvärstannade.

- Hör, Jan, sa hon, ni kan ta käppen å mössa mä. Jag vill, att di ska vara i goda å trogna händer. Jag törs inte bära hem dom igen. Jag kunde bli tvingad, å ge dom te Lars. Ta dom ni, som ett minne åv den gamla husbonden, som alltid mente väl mä er!

En så stor heder hade han aldrig kunnat vänta sig. Skulle dessa arvklenoderna nu bli hans tillhörighet?

Men så med ens fann han en förklaring. Det var Klara Gulla, som låg bakom det hela. Mor i Falla visste, att han snart skulle bli upphöjd, att ingenting var för gott för honom.

I Kejsarrabatten har jag planterat följande:

• Stormhatt. Den får symbolisera den mössa, kaskett, som Jan fick av gamla mor i Falla.


• Bolltistel. Dess silvergrå blad och dess tistelboll symboliserar käppen med silverkulan, som Jan också fick.

Kram Sussie