Ribbor

För cirka 100 år sedan, blev det väldigt populärt med ribbsnickrade utemöbler. De förekom ofta i par, placerade mot väggen på var sida om husets huvudentré eller på verandan.

Vår soffa har inga 100 år på nacken, utan tillverkades av Raymond för ungefär tio år sedan.

Från början stod den mycket riktigt på ena sidan om dörren, uppe på trappen som inte var inglasad då. Meningen var nog att det skulle bli två, en på var sida... men sedan bestämde vi oss för att glasa in och ville ha en annan funktion där än två hårda ribbsoffor...

Tycker så mycket om formen på dessa soffor. Titta hur ribborna följer tätt efter varandra och ligger som ett tygstycke över en träställning...

Vita möbler är vackert mot det gröna. Vita möbler lyser i solen och blir nästan självlysande i kvällningen.

Inte sitter vi i den så ofta om jag ska vara ärlig, men i källaren ligger ritningar på stolar som passar till... kanske skulle den nyttjas mer om det blev en liten grupp...

Jaha! Så har man kommit på ännu ett projekt :-)!

Kram Sussie

Jesus, brännvin och ett parti poker

Vårt hus är byggt i början av 1920-talet. Under en period bodde en mycket gudfruktig familj i huset och ibland hade man bönemöte nere i stora salen.

Men... det var inte alla i familjen som uppskattade ett Guds ord om söndagarna. Sönerna i familjen älskade andra saker, såsom ett parti poker och en och annan liten rackare...

Inte kunde det gå för sig, att sönerna söp och rumlade, medans mor och far höll möte i den kristna tron tillsammans med präst och gelikar...

Värre gudfruktig var dock inte far i huset, än att han lät bygga en liten timrad stuga alldeles bakom huset, bland syrener och äppelträd. DÄR kunde pojkarna hållas medans den kristna tron förkunnades inne i boningshuset.

Tyvärr var det bara tre stockar som gick att rädda av den lilla, timrade stugan när vi köpte huset 1992. Utan varken tak eller underhåll är det inte lätt att stå pall även om man är byggd av de allra starkaste timmerstockar...

Vi ville ändå försöka ta tillvara dessa tre stockar som ger en härlig historia att berätta och en själ till vårt hus. Vi satte helt sonika upp dem i kökstaket. Där sitter de säkert och vittnar om husets historia som vi försökt ta tillvara på alla sätt vi har kunnat.Ledigheten är slut, kvällarna blir mörkare och tiden behövs till jobb, läxläsning med barnen och studier för min egen del. Till mina bloggvänner måste jag därför hälsa att det troligen inte kommer att dugga så tätt med kommentarer i era bloggar från mig framöver. Men var inte oroliga! Även om jag inte skriver så kommer jag att surfa runt och smygläsa varenda en som jag brukar besöka. Rätt som det är finns den där... en kommentar från mig. Men man kan aldrig veta när... :-)

Till alla mina vänner, stora som små, som läser och återkommer till min blogg:

Låt oss dela utsikten jag har, när jag blickar ut över fältet bredvid. Tidigt, tidigt imorse dansade morgondimman tyst över nejden. En ensam fågel kvittrade och solens strålar värmde mjukt i nacken... Ett ögonblick av ro som jag gärna delar med mig av... Varsågoda!

Stor kram till er alla!

Sussie