Min julledighet i bilder och TACK Marie

Jag har varit ledig många dagar. Vilat och fyllt på med energi. Att jag tagit upp bloggandet igen känns  otroligt uppiggande.  Som en sockerbombad energikick utan onödiga kalorier.

Här kommer en liten (nåja) bildkavalkad av vad jag fyllt mina lediga dagar med. 

       

Vi firade jul med de allra närmaste. I år blev jag mest nöjd med sillen som jag la in själv. Säger som Pippi: 

- Det har jag aldrig gjort förut så det kan jag säkert. 

Ja jäsingen vad jag kan lägga in sill! Raymond hyllade mest Mozartkulorna på gottbeordet men jag säger bara det: Sillen...

Vi tog vårt tråkiga, opiffade sovrum och bestämde oss för att låta det bli en rörig, byggdammig byggarbetsplats istället. Tanken var att "bara" bygga en fin bröstpanel men ni vet hur det är. När man nu ändå är igång kan man ju lika gärna göra mer/annat/lite till. Jag rev ut garderoberna för att kunna bygga om inredningen i dem och Raymond hakade på, glad över att få slänga ut vår gamla stationära dator som huserar i en av garderoberna. 

Skrattade lite när jag såg hur otroligt monokrom färg- och formskalan är på det som fanns i linneskåpet. Någon som tvivlar på att jag gillar ränder, rutor, blått, vitt, grått och linnefärgat? Nu finns det bildbevis.

Men så, längst in i garderoben hittade jag ett tyg som jag sparat. Ett tyg i fantastiska färger och mönster. Inget blått, beige eller vitt. Inte en ruta eller endaste rand så långt ögat kan nå.

Tror jag ska göra kuddar och stolsdynor av det. Har inte bestämt mig än.

 Apropå fjärilar, nyckelpigor och gräshoppor...

Jag sådde kål, chili och paprika. Blev varse om att vi inte har 25 grader varmt i huset eftersom fröna inte grodde förrän jag ställde in dem i duschrummet. Där är det varmt och gott och fröna tackade för att jag förstod att de behöver värme också, inte bara kärlek. Efter 4 dagar dök små groddar upp.

Jag tröttnade på att ha gamla handarbeten liggande som inte gjorts färdiga och såg till att göra färdigt några. Och påbörja nya så nu är det som det var innan återigen. Stickningsglädjen smittade av sig och fick flera att börja. Mysiga samtal över en kopp kaffe med elden sprakande i bakgrunden är verkligen inget man ska underskatta när det gäller vila. Jag trillade naturligtvis dit på vitt och beige, men mitt sticksällskap slog till på ett melerat garn i väldens vackraste färgkombination. Nu tröstar jag mig med att just den här mössan är en beställning. Den jag stickade till mig själv blev grå...

Jag åt årets första semla. Ingen gluten- eller mjölkfri variant och alldeles fullproppad av socker. Inte bra för mig men OJ så gott. Åt den som jag alltid äter semlor. Locket först!

Omnomnomn

Köpte en primula som passade fint till mormorskopparna med rosenmönster. Färgen är fin, men titta lite extra på kanten. Så elegant med den smala vita kanten mot det svulstiga rosa!

När vi ändå är inne på godsaker så var jag husmorsaktig och tog reda på juläpplena genom att torka äppelringar. 

Vissa hänger upp tyggardiner, jag kör på ätbara . Åtminstone nu och åtminstone i köket.

Jag besökte någon loppis och fyndade två lampskärmar för 5 kronor styck. Färgen är helt fel, men jag gillar strukturen och storleken. Vet precis hur jag ska pimpa upp den så håll utkik framöver. Just lampskärmar är ett bra tips att hålla utkik efter på loppisar. Kostar nada. 

Varje jul både tänker jag och säger högt: 

- Vi borde ha fler stora skedar att ta julmaten med.

Gamla skedar är stora, vackra men inte trevliga alls att äta soppa med. Tycker att de är alldelels för djupa och stora att ta i munnen. Men de är perfekta att plocka till sig mat med på ett julbord. På loppisen fyndade jag även stora, gamla silverskedar och putsade silver på min ledighet som den värsta piga på 1700-talet.

 

Mest av allt har jag gjort minsta möjliga. En fin ledighet. Batterierna är laddade.

Kram

Sussie

P.S Tack Marie, som kommenterade under inlägget Carmen Curlers! Nu slipper jag fundera längre.D.S

Nyfiken på ~ Viola Gråsten

Under rubriken ”Nyfiken på” vill jag lyfta fram något eller någon som jag själv vill veta mer om. Det kan vara ett föremål, en stil eller person. Bara nyfikenheten att veta mer finns där.

Känner du till Viola Gråsten? 

Kanske gör du det inte till namnet, men ganska troligt har du någon gång kommit i kontakt med filten Snark, åtminstone om du växt upp på 60- och 70-talet. Ni vet de där randiga lite stickiga filtarna i blågrönt eller orangerött. 

 

Själv har jag en blågrön filt från min pappa. Jag har starka minnen av att vi också hade den oranga varianten när jag var liten, men den finns inte längre kvar. Det önskar jag att den gjorde. Orange piggar upp i inredning.

1910 föddes en liten flicka i Finland som fick namnet Viola. Hennes mamma dog när hon föddes och hennes pappa gifte om sig med en kvinna med namnet Anna Gråsten.  Paret skilde sig efter några år och Anna flyttade då till sin bror Ernst. Efter några år flyttade även Viola dit och hon adopterades av Ernst. Hon utbildade sig till textilkonstnär och tecknare.

Viola hamnade i Sverige när det rådde brist på ull i Finland och hon knöts till bland annat NK för att designa mönster på till exempel ryamattor, tyger och filtar. Hon mottog flera priser för sina djärva mönster och färgkombinationer. 

Jag tycker filtarna är vackra i sin enkelhet och de bär på barndomsminnen, men i tv-soffan väljer jag nog helst att krypa in under en mjukare filt. Som färgklick och inredningsdetalj är jag dock mer än glad över att jag inte kastat Violas/pappas filt med namnet "Snark". En riktig designklassiker.

Finaste sällskapet i tv-soffan är ändå den här filuren. Han är både mjuk och varm. Och så snarkar han. Det bästa av det bästa helt enkelt.

Sussie

Varför ska man blogga?

Det är verkligen fint ute just nu. Kombinationen falurött och vit snö tilltalar mig lite extra mycket. 

Nu har det gått några dagar sedan jag började blogga igen och det känns som om inspirationen stegras hela tiden. När jag gör bloggpaus så tenderar den där pausen att bli lång och längre för varje dag som går Då samlas prestationsångest i magen och fingrarna får skrivkramp. Nu vill jag verkligen hålla i det här eftersom jag har saknat det ofantligt. Jag inser det nu när jag har motat bort prestationsångesten. 

Odlingslådor och tomathuset i köksträdgården ligger inbäddat i ett värmande snötäcke. Om bara ett par månader ser det helt annorlunda ut här. 

Men vad är det då som är så kul med att blogga? Varför börja igen efter 1,5 års paus? Är det ens någon som läser bloggar längre?

Här kommer svaret: 

Innan jul kände jag att kroppen behövde vila, själen behövde vila, hela jag behövde vila. Vila är ju dock inte bara att lägga undan krav en tid. Du behöver ju också fylla på med något som ger energi. Jag ställde helt enkelt frågan till mig själv om vad som tillför energi och kom fram till följande:

Jag tycker om att skriva och älskar ordets förunderliga kraft. Ord kan läka  och glädja men också såra och skapa tvivel. Att vara varsam med vad du förmedlar och hur du gör det, är ett av livets allra viktigaste statement. Att skriva små texter som är bara mina är som mindfullness för mig. Ibland är de där texterna mest bara lite svamliga, ibland rent av informativa kanske också inspirerande, men de finns alltid där och de pockar på. 

Jag hittar hela tiden vackra vinklar, fina vrår, inspirerande platser  - både hemma och på andra ställen - och de där ögonblicken tycker jag om att spara genom att fotografera dem. 

Tänk så mycket fint vi har omkring oss! Ytligt, nu när världen ser ut som den gör med krig och elände tänker kanske någon och fnyser över en bild på ett snöbeklätt träd . Själv är jag glad över att fortfarande hitta liv och finheter i små och förunderliga ting, som motvikt till allt de där. Jag behöver det för balansen. 

Så glad över staketet som vi byggde i höstas och som ramar in den påbörjade blomsterträdgården. Det känns ombonat och fint.

Sen tror jag mycket på delakulturen på nätet. Finns det tips, idéer och kunskap som andra kan hitta inspiration i så delar jag gärna med mig av det. Jag har ju själv hittat så ofantligt många kloka ord och vacker inspiration på nätet i både bloggar och på instagram. Min egen pyttelilla blogg är ett payback för den som villhöver det. 

Just det här inlägget är mitt absolut bästa payback någonsin. Inlägget har hittills visats för nästan 73 000 unika läsare spridda över hela världen (unik betyder att en IP-adress registreras enbart en gång oavsett hur många gånger den än klickar in sig på sidan).

Huset från baksidan.

Sist men inte minst så är bloggen en samling minnen om ett hus, en familj, en renoveringsresa,en livsbetraktelse och förhoppningsvis en inspirationsplats  till alla som vill läsa oavsett om det är familj, vänner eller en okänd fransos som gillar att riva granar inför jul.

Välkommen tillbaka till bloggen! Om du visste så glad jag är över att se dig här.

Sussie