(Kanel)bullens dag och smask i fyllningen

 Hej alla!

Bullrecept är litegrann som köttfärssåsrecept. Det finns tusen och en varianter och alla som bakar har sin egen hemliga twist på fyllning och mängden mjöl. Det fanns en tid när jag inte förstod mig på när folk sa: "Njaej.. jag vet inte riktigt hur mycket av ditten eller datten jag har i. Jag tar det på känn och höftar lite."

Nu är jag likadan!

Mina egna favoritbullar  är alla gånger släta bullar med nymortlad hel kardemumma i degen! Alltså... inget slår det! 

Och så gillar jag små bullar eftersom jag tycker att de är mer som en "förrätt" till kakorna och tårtan. Ni vet, ett riktigt kafferepskalas är ju uppbyggt så.

Men men. När kanelbullen nu har en alldeles egen dag gör jag ett undantag och fick faktiskt bakfeeling även denna söndag. 

Varsågoda! Stora kanelbullar med lyxig fyllning serverade i vårt nyfixade bibliotek. Hemligheten med smaskigaste fyllningen är att addera sirap i den. Häll i på känn. Till 100g smör med kanel och socker hade jag i kanske 1/2 dl ljus sirap. För att fyllningen lättare ska stanna kvar i bullen vid gräddning är det bra att använda bakformar. Det använder jag aldrig annars - eftersom jag ju sällan bakar fyllda bullar - men till de här godingarna behövs det.

Eftersom jag själv inte äter varken gluten eller socker mumsade jag på plommon till kaffet. (Inte alls) lika gott. Jag får trösta mig med att de var snygga till kopparna...

Jag har fått in en rytm i mitt bloggande igen. Så glad för det. Söndagar är en fin dag för eftertanke och blogginlägg och jag funderar på att göra en dag till i veckan till en bloggdag. Förr hade jag olika teman. Kanske också vore något att ta upp igen. Jag funderar vidare och lunkar på i ett stilla tempo för att inte hamna i samma prestationskravsläge igen. 

Nu dags att ta tag i dagen. Lite sugen på att städa faktiskt. Jag gillar det. Meditativt på något sätt och just nu alldeles, alldeles välbehövligt.

Kram

Sussie

Jag brukade älska att baka...

Hej alla!

De flesta av er kanske vet att jag har haft ett eget kafé på gården. I vårt gamla ombyggda stall har jag bakat tusentals kakor, bullar och en och annan tårta. 

I stallet har jag bakat klassiker och även skapat egna bakverk som till och med smakats av kungligheter.

För något år sedan tog det stopp!

Och glädjen i att baka förbyttes till något nära förknippat med ångest. Eller ja...åtminstone ett väldigt starkt motstånd till sysslan.

Jag har bjudit på köpebröd de senaste två åren när vi har haft besök. Köpebröd och dåligt samvete. Dåligt samvete för att jag har känt förväntan hos besökarna som jag inte orkat leva upp till.

"Här kommer vi hem till en person som minsann haft eget kafé där hon bakade allt och så får vi köpebröd från matbutiken... Hur gott tror hon egentligen att Ballerina är...?"

Tankar som nog endast funnits i mitt egna huvud men ändock där.

Jag hittar fortfarande på ursäkter för att slippa baka. Alltifrån "Jag måste ha städat i köket innan jag ställer mig och bakar" till "Jag har inte tid, jag måste jobba undan det här.... och det här... och det HÄR först".

Men ibland får jag ett fönster i all den där påhittade bortförklaringscirkusen. Igår var en sådan glugg öppen och jag gjorde en äppelkaka. God och uppskattad blev den och jag hittade ett litet uns av glädje igen

.

Jag hoppas bakglädjen kommer tillbaka fullt ut längre fram. Jag har saknat känslan av lyckan i ett välgräddat matbröd, hemtrevnaden i dofterna och njutningen i att trilla en liten söt småkaka.

Jag antar att när kraven på leverans under tidspress inte längre finns så kommer det att kännas annorlunda och jag antar att kroppen måste skapa nya minnesspår först.

Sist men inte minst: Tack alla ni som kikar in. Det är så kul att blogga igen! Ni gör skillnaden <3

Dag att ta tag i söndagen. Jag hoppas jag blir färdig med allt målande av bokhyllorna i biblioteket idag. Längtar så mycket efter att få fixa och måla i salen som står näst på tur i vår lilla uppfräschningsrunda här hemma. Vad hittar ni andra på?

Kram

Sussie

Från loppisstol till snyggstol

 Hej alla!

Jag minns så väl den där lördagen för några år sedan. Det spöregnade och jag hade inte tänkt gå ur bilen alls förrän jag var hemma, när loppisskylten dök upp från ingenstans.

Alla satt kvar i sina bilar för det regnade verkligen. Ingen ville gå ur och in på loppisen förrän det lugnat ner sig lite.

Vis av erfarenhet vet jag att vädret kan vara det allra bästa loppssällskapet när man ska göra fynd, så jag parkerade och sprang för att ta mig in snabbt under tak. Blicken fastnade på ett illrött ben som syntes under en täckande presenning.

Tiden stannade och det gjorde andningen och jag med. Kikade snabbt in under presenningen och såg två stolar med priset 2000 kr. Karakteristiska ben visade sig stämma med vad jag trodde att jag skulle finna under presenningen.

Hm.... dyrt för att vara loppis men va fasen... 1000 kr styck.... Ja, det får gå.

Ni vet hur det är när man tror att alla andra vill precis samma sak som en själv? Just då trodde jag att alla typ hade spanat in sig på stolarna så jag sprang in till kassörskan och sa:

- Jag ska ha de där röda stolarna där ute under presenning! Skriv upp det innan någon annan kommer och säger detsamma!

Sen väntade jag otåligt tills regnet lugnade ner sig. Faktiskt bröt solen igenom och de som hade loppisen hämtade in stolarna åt mig där jag stod, redo i kassan för att betala.

- Ja men det var väl tur att du fick dina stolar! Nu är det bara betalningen kvar. Om du inte har något mer att betala så blir det 200 kr.

- Va! Nä! Alltså...

- Jo, kolla på priset! Två stolar för 200 kronor. Vill du inte ha dem? Är det för mycket?

Ibland när man vill någonting alldeles, alldeles tokmycket, då blir man liksom både blind och döv för det som är verkligheten.

Jag målade om dem direkt men har behållit tyget i alla år fram tills nu. Tyget är ganska snyggt tycker jag men nu vill jag byta klädsel och fräscha upp dem. De har stått i Stallet när det var kafé och tyget har gjort sitt när man tittar på närmare håll. Och jag har målat om dem också.

Istället för vita blir de mer klädsamt gammelvit och förra helgen tog vi en tur till Klässbols linneväveri och köpte ett randigt linnetyg som stolarna ska kläs med.

Jag hade visserligen kunnat köpa 20 stolar för priset på tyget men... ja ja. Det får det vara värt!

Kram

Sussie