Slottsträdgårdslängtan och semester - Gunnebo slott

 

Hej alla fina!

Ingen sommar utan något besök på ett slott med tillhörande slottsträdgård om jag får bestämma. Och det fick jag, i år igen. Det är tur att vi delar trädgårdsintresset jag och Raymond.

I sommar hann vi med två slottsträdgårdar minsann och började med en som vi besökt tidigare, nämligen Gunnebo slott.

Jag blev så förtjust i samplanteringen av vit vallmo och vad jag tror är gul röllika. Vallmo kvalar nog in på en av favoritblommorna faktiskt. Den levererar i alla stadier. Knoppen, blommorna och sedan frökapslarna. Mmmmm....

Luktärt när den får växa som den vill. De här plantorna var en bra bit högre än mig. Jag är 165 cm lång ungefär så gissningsvis två meter höga kanske. Som en ljuvlig vägg. En doftande vägg av luktärtor!

Av människan tuktade former. Ger en känsla av stramhet men skänker också karaktär i en trädgård.

Stramt, men ändå mjuka former på träden som bryter mot de hårt klippta häckarna. Det här tycker jag är väldigt roligt att se och upptäcka. I min egen trädgård är det mest fluff och träd och buskar som får bestämma sin egen form. För ett par år sedan började vi formklippa en del buskar. Och häckar. Det blir en annan känsla.

Men okej.

Det här är väl ändå bland det finaste. Naturliga former på träd. Blandade arter som harmoniserar fint tillsammans i all sin fluffighet.

Eller hm.... Mitt trädgårdshjärta går igång på stramheten. Och att låta fluffigheten röra sig fritt innanför istället. Gärdsgården i bilden ovan tjänar lite det syftet, som häcken här. Avgränsningar behövs sannerligen.

Avslutningsvis en kruka i ett valv.  Liknande kruka har jag också men har aldrig riktigt vetat vilken växt jag ska ha i den. Detta är en stor Arons skägg och det var så fint med alla skira, tunna trådar med nya babyplantor som hängde ner över krukan. Man kan i alla fall tänka sig de där små bebisarna för på just den här plantan var det bara trådarna som hängde ner. Kanske besökarna i smyg adopterat med sig en liten bebis hem.

I nästa inlägg tänkte jag visa massor av härlig trädgårdsinspiration från Tjolöholms slott. När jag tänker efter får det nog bli två inlägg. Där smattrade kameran i ett kan jag lova. Så fint.

Hoppas vi ses!

Kram

Sussie

Köksträdgård och jobbstart

Hej alla!

Tack för fina och uppmuntrande kommentarer om nygamla bloggdebuten, både här och på instagram. Jag blir himla glad ska ni veta.

Jag är tillbaka på jobbet efter en lång semester. Tillbaks till rutiner,vardag och ett lite mer uppstyrt liv. Slut med "ta dagen som den kommer" och sena kvällar med verandamys i solnedgångar. Jag älskar mitt arbete så jag tror att övergången kommer att gå finemang. De två första dagarna har känts roliga och jag ser så mycket fram emot ett helt nytt läsår på "min" fina skola.

I köksträdgården växer det så det knakar. Nu har ju värmen slagit till så det gäller att vattna ordentligt. Jag planerar att vara riktigt husmoderspysslig till helgen. Ni som känner mig vet att jag gillar listor, att bocka av och känna nöjdhet när saker man tänkt göra faktiskt blir gjorda. 

Ser så fram emot detta:

* Plocka av vinbärsbuskarna - frysa in och koka saft

* Göra pesto på persilja och basilika 

* Ta upp potatis och njuta av hemgjord potatissallad och grillat 

Nu väntar sängen snart. Väckarklockan ringer 05:45. Det ska bli ännu en vacker augustidag imorgon. Härligt!

Kram

Sussie

 

Hej alla fina!

Det känns ju onekligen lite konstigt att sätta sig ner och skriva ett blogginlägg efter att ha haft ett så långt uppehåll, och innan dess, ett mycket sporadiskt bloggskrivande under en lång period. Men nu känns det i hjärtat som att jag verkligen vill komma igång igen.

Men vad var det egentligen som hände och varför slutade jag?

Jag började blogga av en slump 2007. mest för att jag ville ha en dagbok över allt som vi gör och har gjort på vårt älskade hus och i vår älskade trädgård. En digital minnesresa. Ni vet, man glömmer så fort.

Sen rullade allt på i en otrolig fart. Jag fick en idé om att hålla gammaldags kafferep hemma på gården, i vårt hus, och la ut ett inlägg om det på bloggen. Tidningar och människor hörde av sig och ville komma. Vi hade kafferep i Stavik under ett par års tid ända tills barnen sa ifrån. Det var inte alltid jättekul att ha främmande människor i vårt hus som satt överallt och fikade.

Så vi byggde om stallet på gården och utökade verksamheten med helgkurser i feng shui, temainriktade kafferep, sommaröppet kafé och ännu fler reportage, tv-sändningar och radiomedverkan.

Så galet många underbara människor som gjorde att allt blev så där roligt och utmanande och stundtals också väldigt, väldigt stressigt. Hela tiden har jag arbetat heltid med mitt ordinarie jobb och bakat på nätterna. 

2014 bytte jag jobb och arbetskommun. Började pendla två timmar/dag och tiden blev knapp. Och plötsligt blev jag ganska trött på att ständigt vara "offentlig" även om det ju naturligtvis inte kan jämföras med de som verkligen lever i rampljuset. Men jag minns än idag när en kompis ringde och sa: Gud, va kul! Jag läser om dig i den här bakningstidningen! Men eftersom jag levde med journalister som deltog på säkert 20 kafferep visste jag inte ens om att det skulle säljas till just den tidningen. Min känsla var att jag började tappa kontrollen över mig, mitt och vårt. Jag ägde på något vis inte processen helt själv längre. Jag har förstått att det är viktigt för mig. Att äga processen för att fullt ut kunna stå för vad som händer på vår gård, i vårt hus, i vår trädgård och med min familj.

Någonstans där började jag också känna mig ganska sliten. Och i ärligheten ganska trött på mig själv. Jag tyckte att jag syntes överallt , för ofta och för mycket. Hur intressant kan kakor serverade i ett ombyggt stall egentligen vara?

Och så tystnade jag. Gjorde några halvhjärtade försök med bloggen, men kände ingen glädje, bara trötthet. 

Men nu. Nu har jag landat. Nu kommer jag att återigen att börja blogga för att få en fin digital minnesbank över det som händer på vår gård i Östra Ämtervik. Vem vet vad som händer i framtiden. Skulle något roligt dyka upp som jag inte är beredd på så kommer jag att vara bättre förberedd, bättre rustad och framför allt: bättre på att ta hand om mig under tiden det sker. 

Jag hoppas ni vill återuppta kontakten med Granne med Selma. Att ni ska känna er lika välkomna hit som ni alltid varit. Vi tar det lugnt och fint. Inga måsten. Bara njutning.

Ser ni förresten att jag uppdaterat loggan och bloggens layout?  Börjas det på ny kula vill jag göra det rejält.

Största kramen

/Sussie

Gamla loggan

Nya loggan