Hemma!

Feng Shui-helgen har varit magisk. Det känns som om jag nuddat vid något stort och fantastiskt.

I huvudet kryllar det av idéer, inspiration och känslor.

Dagens inlägg blir en kortis. Jag måste ila iväg till ett möte.

Stor kram
/Sussie

Många bollar i luften...

... det är precis vad jag har just nu!

Har ni sett vilka härliga kort det låg i min brevlåda idag!? De är handgjorda av en snäll läsare - Eva Redin i Östergötland - som skickat dem till mig efter att ha läst bloggen. Hon tycker om andan på bloggen och för det blir jag så glad!

När man sitter i sin ensamhet och skriver ur hjärtat, kan det ibland vara svårt att veta, hur man som läsare uppfattar inläggen. Ibland tryter fantasin och ibland känner man ju, att det inte alltid blir så där superintressant...

Tack Eva! Om du var här skulle jag ge dig - och alla andra som peppar mig - en stor kram!

Gissa vad jag ska göra i helgen?

Jag ska till Stockholm och gå steg 3 i min feng shui-utbildning! Och på fredagskvällen ska jag hit. Raymond tror han kan omvända mig...

Fast jag vet inte ja... Efter snart 20 års försök med ständigt samma musik(tugg) i skivspelaren är risken stor att jag behåller min egen musiksmak. Men vad gör man inte för husfridens skull... Och man kan ju inte annat än beundra hans idoga försök :-)

Kram Sussie

Dä va finer förut...

För många år sedan arbetade jag som bildlärare på ett högstadium.

Jag var ung och rask och med en arbetsglädje som inte visste några gränser. Håret var midjelångt och satt ofta lite slarvigt uppsatt i en knut eller hästsvans.

I en av klasserna fanns en kille som alltid såg till att sitta längst fram på mina lektioner.

Jag tror han var lite förtjust i den där pigga, glada och unga tjejen som dessutom undervisade i ett ämne som han verkligen gillade.

En dag kom jag till skolan och hade klippt och permanentat mitt långa, blonda hår... Handen på hjärtat - det blev inte bra!

När killen fick syn på sin fröken, var det som om något slocknade i hans ögon. Besvikelsen var påtaglig. Han lämnade sin plats längst fram och satte sig längst bak i klassrummet istället.

Inte ett ord sa han under bildpasset, men när lektionen var slut dröjde han sig kvar när de andra eleverna hade gått.

-Du! sa han. Dä va finer förut!

Sen gick han med bestämda steg ut genom dörren och lämnade mig stående som en fågelholk.

Det är inte utan, än att jag tänker på den där episoden nu, när vi river som värst i vårt kök. För så är det ju - det var finare förut.

Men även ett sönderpermanentat hår raknar och även rivna väggar kan bli snygga igen. Visst är livet fantastiskt!

Kram Sussie