När smaala geck!

Tänk att det kan vara så kul att dricka kaffe!

I måndags var det kafferep här hemma. Och folk kom från alla möjliga håll och kanter i Värmland. Det kom både gamla kära vänner, och NYA goa vänner! Och det skrattades, och frågades, och kaffepannan gick varm och kakorna gick åt som smör i solsken!

Och när jag tänker tillbaka på måndagen så är det med stor värme i hjärtat!

Och inte hade de väl behövt ha med sig en gåva heller... men tänk att jag fick både söt, god honung och detta ljuvliga fat:

Ett pralinfat som Annika gjort! Visst är det väl helt underbart! Blått... vitt... gammalt... hantverk... Tack snälla, snälla! Det passar så bra hos mig :-) Ja, rent av perfekt!

Och titta! När jag kikade längst in i gömmorna så upptäckte jag att jag hade ett likadant fat fast lite större.

Eftersom jag gratulerade min goa mamma som fyllde 70 igår, med ett besök på Mårbacka, så passade jag på att köpa praliner där - med Selma på - vad annars ;-)

Annika hade med sig två andra bloggerskor också, nämligen Pia och "Anna" . Vi skrattade och pratade och "smaala geck" som vi säger här i Värmland :-) Vilka underbara människor!

Och i salen satt ett härligt gäng som inte alls har några bloggar men som ÄNDÅ var sugna på kafferep! Tack snälla för att ni kom! Jag hoppas att vi ses igen nästa år :-) Ni är SÅ välkomna tillbaka!

Och tack, ni som känner mig sedan förut... Om ni visste vad det betydde mycket att ni kom - jag hoppas ni kände det!

Idag ska vi bara sola och bada på favoritstället. Fast i morgon mina vänner! I morgon kommer ett nytt HÄRLIGT gäng på ett nytt kafferep och jag känner värme i mitt hjärta!

P.S: Till Helen vill jag passa på att säga, att Roland hälsar! D.S

KRAM Sussie

Lycka!

Sista visningen för dagen...

Vi är glada över att vi hann med den sista guidade visningen av Carl Larsson-gården.

Fortfarande har caféet bredvid öppet, även om det gapar tomt i hyllorna efter dagens alla kaksugna kaffegäster. Efter besöket hos Carl slår vi oss ner en stund och vilar, innan det är dags att åka vidare.

Alldeles innan bron, på väg till parkeringen, passerar vi en antikaffär - Murmanska gården.

"Stopp! Här vill jag gå in! ropar jag till övriga i familjen.

"Ja, skynda dig då... de stänger ju nu".

Tre sekunder... tre sekunder, inte mer, tar det innan jag får syn på dem... RIPSMATTORNA som kommer att göra vår trapp underbar, vacker, ombonad och härligt Carl Larssoninspirerad!

Och det finns två likadana. Och tillsammans blir de i precis rätt längd... Och priset ligger på mindre än hundra kronor per meter... Och färgen är alldeles rätt... Och kanterna är hela...

Och jag känner att hela resan till Dalarna för alltid kommer att vara förknippad med de där vackra ripsmattorna :-)

Tack för att ni kikar in! Att glädjas åt det lilla är stort. Att glädjas åt andra är större...

Kram Sussie

Den som väntar på något gott...

Dalarna!

Falu koppargruva var fascinerande, Zorngården magnifik och Carl Larssongården ett riktigt lyckopiller! Gissa vad jag fann i en antikaffär alldeles bredvid Carls hem?

Kom tillbaka i morgon får ni se! Då ska jag fota i dagsljus och GISSA om jag är glad! De bara låg där och väntade på mig...

Och ibland lönar det sig faktiskt att vänta.

I ett av mina allra första inlägg skrev jag om rosentornet som maken gjort i smea. Nu - ett år efteråt - har det blivit sådär vackert rostigt. Gammaldags rosor växer så det knakar och i år har jag planterat ett par klätterrosor. De får jag vänta på tills nästa år innan de börjar växa till sig och blomma... Men det gör inget. Det lönar sig ju att vänta...

Kram från en resetrött Sussie som också vill passa på att önska alla kaffegäster HJÄRTLIGT välkomna till veckan! Vilken succé!