Vi kan väl göra som de gjorde förr? Ha lysning?
För alla oinvigda kan jag berätta, att förr i tiden lästes brudparets namn upp tre söndagar i rad. Man sa att det lyste för brudparet. På så vis fick alla information om att det skulle bli bröllop och man kunde framföra åsikter, om man var emot det. När det lyst tre gånger i kyrkan, var det sedan tradition att man firade med sk. lysningskaffe.Sagt och gjort! Så skulle vi göra!
Ni vet hur det är...folk ska komma... man vill ha det fint... man vill ha det iordning...
Under de tre veckor som lysningstiden pågick, skulle salen få sig en rejäl ansiktslyftning. Det fanns inte ens hela väggar därinne, eftersom förre ägaren rivit bort tapeter och tagit fram plankorna istället för att få till ett mer ruffigt utseende.
Nu hör till saken, att vi bokat en stor fin herrgårdssal till bröllopsfesten. Denna herrgårdssal kallas Spegelsalen på Rottneros herrgård. Tänk er marmorgolv, målade väggspeglar, fyra meter takhöjd och stora, vackra spröjsade fönster ner mot en liten sjö... Klart man blir inspirerad!
Spegelsalens färger går i milt gammelrosa med vetefärgade speglar med rosettgirlanger målade på. Snyggt, läckert! Så skulle vi också ha! Som alltid, hade jag fria händer när det gäller färgsättningen, så detta skulle bli en UNDERBAR överraskning till min blivande käre make.Eftersom det var så mycket förarbete med snickeri, putsning etc. i salen, så dröjde det ända tills sent på eftermiddagen dagen innan lysningskaffet, innan jag kunde börja måla därinne. Smått stressad, rollade jag snabbt på färgen, målade dit rosetter och ställde mig att beskåda det underbara!
Tänk er känslan... rosa, gult och svart smide... Det var som att kliva rakt in i ett rum gjort av engelsk konfekt. Ni vet det där godiset med fyrkantiga bitar i svart, vitt och rosa och runda bitar med små korn på... BLÄÄÄÄ!
Ibland är det bra att bo på en liten ort. Snabbt slängde jag mig på telefonen till färgaffären och körde sedan i panik till butiken för att få tillblandat en annan färg än den där rosa... Makens enda kommentar till konfektfärgerna var:
- Men Sussie, Du har väl aldrig varit förtjust i rosa...? Och ett helt rum...?
Väl framme i färgaffären klockan 8 på kvällen, lägger innehavaren huvudet på sned och frågar försynt:
- Jaa...vad vill du att jag blandar till för färg istället för den rosa?
- Öhhh...
Just där, just då, minns jag den djävulska tanke som kom farande i mitt huvud:
Herregud människa! Vi ska ha lysningskaffe hemma hos oss om exakt 15 timmar. Det finns oändligt många färger, och jag vet ju i allafall vad jag INTE vill ha för färg! Räcker inte det?
- Skit samma, svarade jag lite irriterat. Vad som helst är bättre än engelsk konfekt. För mig kvittar det! Jag är ingen engelsk konfektmänniska! Jag är mer.... vete och potatis, jord och skog! Fattaru?
- Vi har faktiskt en färg som heter Potatis, svarade den timide färghandlaren och la återigen huvudet på sned.
Jaa... här stod jag och började skämmas för att jag låtit min irritation gå ut över denna snälla människa som åkt in extra på kvällen efter stängningsdags - (jag sa väl att det dessutom var en lördag...?) Om han nu så gärna ville blanda till en potatisfärg, så fick jag väl ge med mig...Ynkligt pep jag fram:
- Okej då! Men du kan väl blanda halva styrkan...? kanske blir för mörkt annars...?
nästan viskade jag fram. Väl medveten om att det inte riktigt var läge att börja dividera om färger, nyanser och råd.
Klockan 04.30 på söndagsmorgon var salen ommålad. Gästerna skulle komma klockan 11 och jag hade inte hunnit sova något. Men vissa saker är värdsliga!
Klockan 11 började lysningsgästerna komma och vår potatissal gjorde stor succé! Häpp!
Till er alla: En stor kram!
/Sussie
Det hänger nämligen bara paket där på söndagarna - på