60 kronors kaffeved

I somras sprang jag på den! Stolen som knappt höll ihop och som fick mitt hjärta att svämma över av beskyddarinstinkt.

Bland stolta, svulstiga och rejäla stolar, stod den där på en möbelloppis...hjälplös, ful, icke önskvärd och billig...

Maken tittade fundersamt på mig när jag sa att jag bara måste ha den stolen med mig hem.

- Ska du betala 60 kronor för den där högen kaffeved? frågade han på fullt allvar. Sällskapet vi hade med oss, tittade också lite bekymrat på stolen... och på mig...

Mmm, vänta bara, tänkte jag och var glad över mitt "fynd".

Om man pluggar om den, skrapar av lös färg, bättrar på med lite ljus linoljefärg... om man inte har tänkt sig att ha den till annat än som ren prydnad för att den är så VACKER, kan det inte bli annat än bra, tänkte jag när vi körde hemåt från loppisen.

Vem har sagt att stolar bara ska has till att sitta på?

Varför inte ha dem till att titta på? Eller för att visa upp annat som man gärna vill titta på?

Häckoxbär är vackert till girlander Tycker om när girlander hänger ner på sidorna...Nu står den i mitt förmak och samsas fint tillsammans med kakelugnen. I paviljongen från Madam Stoltz ligger vackra, röda vinteräpplen från vår trädgård.Stor kram till er alla och kom ihåg: Döm inte hunden efter håren :-)

Sussie

Ribbor

För cirka 100 år sedan, blev det väldigt populärt med ribbsnickrade utemöbler. De förekom ofta i par, placerade mot väggen på var sida om husets huvudentré eller på verandan.

Vår soffa har inga 100 år på nacken, utan tillverkades av Raymond för ungefär tio år sedan.

Från början stod den mycket riktigt på ena sidan om dörren, uppe på trappen som inte var inglasad då. Meningen var nog att det skulle bli två, en på var sida... men sedan bestämde vi oss för att glasa in och ville ha en annan funktion där än två hårda ribbsoffor...

Tycker så mycket om formen på dessa soffor. Titta hur ribborna följer tätt efter varandra och ligger som ett tygstycke över en träställning...

Vita möbler är vackert mot det gröna. Vita möbler lyser i solen och blir nästan självlysande i kvällningen.

Inte sitter vi i den så ofta om jag ska vara ärlig, men i källaren ligger ritningar på stolar som passar till... kanske skulle den nyttjas mer om det blev en liten grupp...

Jaha! Så har man kommit på ännu ett projekt :-)!

Kram Sussie

Jesus, brännvin och ett parti poker

Vårt hus är byggt i början av 1920-talet. Under en period bodde en mycket gudfruktig familj i huset och ibland hade man bönemöte nere i stora salen.

Men... det var inte alla i familjen som uppskattade ett Guds ord om söndagarna. Sönerna i familjen älskade andra saker, såsom ett parti poker och en och annan liten rackare...

Inte kunde det gå för sig, att sönerna söp och rumlade, medans mor och far höll möte i den kristna tron tillsammans med präst och gelikar...

Värre gudfruktig var dock inte far i huset, än att han lät bygga en liten timrad stuga alldeles bakom huset, bland syrener och äppelträd. DÄR kunde pojkarna hållas medans den kristna tron förkunnades inne i boningshuset.

Tyvärr var det bara tre stockar som gick att rädda av den lilla, timrade stugan när vi köpte huset 1992. Utan varken tak eller underhåll är det inte lätt att stå pall även om man är byggd av de allra starkaste timmerstockar...

Vi ville ändå försöka ta tillvara dessa tre stockar som ger en härlig historia att berätta och en själ till vårt hus. Vi satte helt sonika upp dem i kökstaket. Där sitter de säkert och vittnar om husets historia som vi försökt ta tillvara på alla sätt vi har kunnat.Ledigheten är slut, kvällarna blir mörkare och tiden behövs till jobb, läxläsning med barnen och studier för min egen del. Till mina bloggvänner måste jag därför hälsa att det troligen inte kommer att dugga så tätt med kommentarer i era bloggar från mig framöver. Men var inte oroliga! Även om jag inte skriver så kommer jag att surfa runt och smygläsa varenda en som jag brukar besöka. Rätt som det är finns den där... en kommentar från mig. Men man kan aldrig veta när... :-)

Till alla mina vänner, stora som små, som läser och återkommer till min blogg:

Låt oss dela utsikten jag har, när jag blickar ut över fältet bredvid. Tidigt, tidigt imorse dansade morgondimman tyst över nejden. En ensam fågel kvittrade och solens strålar värmde mjukt i nacken... Ett ögonblick av ro som jag gärna delar med mig av... Varsågoda!

Stor kram till er alla!

Sussie