Men... det var inte alla i familjen som uppskattade ett Guds ord om söndagarna. Sönerna i familjen älskade andra saker, såsom ett parti poker och en och annan liten rackare...
Inte kunde det gå för sig, att sönerna söp och rumlade, medans mor och far höll möte i den kristna tron tillsammans med präst och gelikar...
Värre gudfruktig var dock inte far i huset, än att han lät bygga en liten timrad stuga alldeles bakom huset, bland syrener och äppelträd. DÄR kunde pojkarna hållas medans den kristna tron förkunnades inne i boningshuset.
Tyvärr var det bara tre stockar som gick att rädda av den lilla, timrade stugan när vi köpte huset 1992. Utan varken tak eller underhåll är det inte lätt att stå pall även om man är byggd av de allra starkaste timmerstockar...
Vi ville ändå försöka ta tillvara dessa tre stockar som ger en härlig historia att berätta och en själ till vårt hus. Vi satte helt sonika upp dem i kökstaket. Där sitter de säkert och vittnar om husets historia som vi försökt ta tillvara på alla sätt vi har kunnat.
Ledigheten är slut, kvällarna blir mörkare och tiden behövs till jobb, läxläsning med barnen och studier för min egen del. Till mina bloggvänner måste jag därför hälsa att det troligen inte kommer att dugga så tätt med kommentarer i era bloggar från mig framöver. Men var inte oroliga! Även om jag inte skriver så kommer jag att surfa runt och smygläsa varenda en som jag brukar besöka. Rätt som det är finns den där... en kommentar från mig. Men man kan aldrig veta när... :-)
Ledigheten är slut, kvällarna blir mörkare och tiden behövs till jobb, läxläsning med barnen och studier för min egen del. Till mina bloggvänner måste jag därför hälsa att det troligen inte kommer att dugga så tätt med kommentarer i era bloggar från mig framöver. Men var inte oroliga! Även om jag inte skriver så kommer jag att surfa runt och smygläsa varenda en som jag brukar besöka. Rätt som det är finns den där... en kommentar från mig. Men man kan aldrig veta när... :-) Till alla mina vänner, stora som små, som läser och återkommer till min blogg:
Låt oss dela utsikten jag har, när jag blickar ut över fältet bredvid. Tidigt, tidigt imorse dansade morgondimman tyst över nejden. En ensam fågel kvittrade och solens strålar värmde mjukt i nacken... Ett ögonblick av ro som jag gärna delar med mig av... Varsågoda!
Stor kram till er alla!
Sussie
Hoppas du uppskattar promenaden kring vårt hus och att du gärna tittar in igen!
Stenmuren har vi försökt bygga upp igen. Visst är det vackert med stenmurar...
Vägen vi sedan svänger in på, fanns inte när vi köpte huset. Med hjälp av en gammal tavla, kunde vi se var det funnits en ursprunglig väg. Grävaren Rolf satte ner skopan och prickade rätt med en gång. Det var bara att skyffla bort gammal vall och äng. Under fanns stommen till den "nya" vägen in. Tre björkar på var sida om vägen har vi planterat. Har alltid tyckt att alléer känns välkomnande och nu har de börjat växa till sig i storlek.
Framme vid huset delar sig vägen. Den högra vägen "hakar i " den gamla som gick till baksidan när vi köpte huset. På baksidan skymtar också vårt flerårsprojekt... en stor glasveranda med massor av fönster. (Joo...det tar tid när minsta lilla karm ska byggas själv...) 
Kantväxten är en sorts Hosta som vi fått av Raymonds mamma. Den är tålig, robust och pålitlig, precis som svärmor var :-)
Vid en lykta, som "pöjkera på smea" har gjort, stannar vi promenaden för idag. På vår tomt finns sex sådana lyktor. Fyra på vägen in, en på väg till uthuset och en här, som sprider ett välkomnande ljus om du hälsar på i mörkret :-) 