Siktet inställt på rabatten borta vid Stallet.
Fullt fokus.
Plötsligt stannar jag till mitt i steget och hör mig själv säga med klar och ljudlig bebisröst:
- Nej, men.... titta häääär! Titta häääär!
Katten, som alltid är med och svansar kring benen, lägger sig raskt ner i gröngräset. Så glad över att få lite uppmärksamhet och en klapp eller två.
Sorry kissen!
Det var inte du som fick min röst att glida upp i falsett som när man pratar med en liten bebis.
Det var min Sara Bernhardt som jag satt förra året och som redan i år överraskar med att ha flera blomknoppar .
- Sussie! Vem pratar du med?
Någon ropar från verandan.
- Ööööh... nä, det var bara katten!
Kram Sussie
Härligt och skönt att läsa att någon annan har samma problem som jag ;) ... jag skyller dock på hundarna. Och visst är det härligt att se att något överlevt :) Väntar på en bild när de blommar :)
SvaraRaderaHihihi, det låter nästan som mig det där. Jag har nog skyllt på allt möjligt nu och grannarna har nog insett att jag är lite knäpp
SvaraRaderaKram Teres
Haha.. ja du Sussie.. vi är allt fler som ..hm. pratar så där..dä ä bare dä att dä ä värre för mej! Jag bor nog lite för nära grannarna som tur är så har jag Selma att skylla på om jag pratar för mycket..Man kan lätt kamoflera Selma i pratet.. ha en fienr dag du vännen ..kram..Pia
SvaraRadera