Hej alla fina!

Det känns ju onekligen lite konstigt att sätta sig ner och skriva ett blogginlägg efter att ha haft ett så långt uppehåll, och innan dess, ett mycket sporadiskt bloggskrivande under en lång period. Men nu känns det i hjärtat som att jag verkligen vill komma igång igen.

Men vad var det egentligen som hände och varför slutade jag?

Jag började blogga av en slump 2007. mest för att jag ville ha en dagbok över allt som vi gör och har gjort på vårt älskade hus och i vår älskade trädgård. En digital minnesresa. Ni vet, man glömmer så fort.

Sen rullade allt på i en otrolig fart. Jag fick en idé om att hålla gammaldags kafferep hemma på gården, i vårt hus, och la ut ett inlägg om det på bloggen. Tidningar och människor hörde av sig och ville komma. Vi hade kafferep i Stavik under ett par års tid ända tills barnen sa ifrån. Det var inte alltid jättekul att ha främmande människor i vårt hus som satt överallt och fikade.

Så vi byggde om stallet på gården och utökade verksamheten med helgkurser i feng shui, temainriktade kafferep, sommaröppet kafé och ännu fler reportage, tv-sändningar och radiomedverkan.

Så galet många underbara människor som gjorde att allt blev så där roligt och utmanande och stundtals också väldigt, väldigt stressigt. Hela tiden har jag arbetat heltid med mitt ordinarie jobb och bakat på nätterna. 

2014 bytte jag jobb och arbetskommun. Började pendla två timmar/dag och tiden blev knapp. Och plötsligt blev jag ganska trött på att ständigt vara "offentlig" även om det ju naturligtvis inte kan jämföras med de som verkligen lever i rampljuset. Men jag minns än idag när en kompis ringde och sa: Gud, va kul! Jag läser om dig i den här bakningstidningen! Men eftersom jag levde med journalister som deltog på säkert 20 kafferep visste jag inte ens om att det skulle säljas till just den tidningen. Min känsla var att jag började tappa kontrollen över mig, mitt och vårt. Jag ägde på något vis inte processen helt själv längre. Jag har förstått att det är viktigt för mig. Att äga processen för att fullt ut kunna stå för vad som händer på vår gård, i vårt hus, i vår trädgård och med min familj.

Någonstans där började jag också känna mig ganska sliten. Och i ärligheten ganska trött på mig själv. Jag tyckte att jag syntes överallt , för ofta och för mycket. Hur intressant kan kakor serverade i ett ombyggt stall egentligen vara?

Och så tystnade jag. Gjorde några halvhjärtade försök med bloggen, men kände ingen glädje, bara trötthet. 

Men nu. Nu har jag landat. Nu kommer jag att återigen att börja blogga för att få en fin digital minnesbank över det som händer på vår gård i Östra Ämtervik. Vem vet vad som händer i framtiden. Skulle något roligt dyka upp som jag inte är beredd på så kommer jag att vara bättre förberedd, bättre rustad och framför allt: bättre på att ta hand om mig under tiden det sker. 

Jag hoppas ni vill återuppta kontakten med Granne med Selma. Att ni ska känna er lika välkomna hit som ni alltid varit. Vi tar det lugnt och fint. Inga måsten. Bara njutning.

Ser ni förresten att jag uppdaterat loggan och bloggens layout?  Börjas det på ny kula vill jag göra det rejält.

Största kramen

/Sussie

Gamla loggan

Nya loggan

Uppfräschning

Hej alla ni som trots obefintlig uppdatering kikat in till just det här inlägget!

Det är mycket som hänt och mycket som händer hos Granne med Selma och viljan att återuppta bloggen är stor. Det är ett makalöst fint sätt att spara arbetet med alla projekt på.
Jag har tagit hjälp för att fräscha upp layouten på bloggen lite och hoppas den ska bli klar inom kort.
Ses igen snart.

/Sussie

Bokashi - dags att gräva ner den i jorden

Har man väl börjat med bokashi kan man inte sluta. Av matrester får du den finaste, mest näringsrika jord du kan tänka dig. När jag gräver ner bokashi på friland hittar jag maskar tjocka som pekfinget efter ett tag. De bearbetar och mumsar i sig bokashin och som tack bajsar de ut fantastisk jordnäring. Maskar och bokashi går fint i hop.

I tomathuset har jag odlingslådor där jag just nu grävt ner matavfallet som fermenterats med bokashiströ under några veckor. Så här gjorde jag:

Jag grävde ett dike i mitten av odlingslådan.

Sen tömde jag i hinken med bokashin i fåran.

 

Sen är det viktigt att blanda bokashin med den gamla jorden riktigt ordentligt. Jag brukar använda en grep för att verkligen blanda ihop allt på ett bra sätt..

 

Lika viktigt som att blanda väl, är det att sedan lägga ett lager med jord ovanpå alltihop som avslutning. Annars kan det dra råttor och andra djur. Och så förhindrar det lukt. Bokashi luktar speciellt. Inte gott säger en del. Helt okej säger andra.

In i tomathuset kommer inte hönorna in så där räcker det med ett jordlock, men i odlingslådorna som står ute, lägger jag alltid ett kompostgallernät på också förutom jordlocket. Annars kan man ge sig dän på att hönspatrullen  kommer farande:

De älskar också att krafsa och smaska i sig av bokashin.
Efter ca två-tre veckor sår eller planterar jag där jag grävt ner bokashin. Då har det allra mesta av bokashin förvandlats till fin och näringsfull jord. Magiskt!

Kram Sussie