Lantlig lampett

Sommaren är snart slut, om den ens har hunnit börja...

Kvällarna blir mörkare och man hinner mindre, känns det som. Men mig gör det inte så mycket. Jag älskar nämligen hösten. När blåsten viner och man sitter på verandan med en kaffekopp och ser löven virvla förbi, ja då trivs jag som fisken i vattnet.

Eller när man tänder ljus och eldar en brasa, då är lyckan påtaglig.

Förr kunde man inte slösa med ljus som vi gör nu för tiden. Man fick hushålla och spara och nyttja det man hade på bästa sätt. För att bättre lysa upp skumma rum, med de få ljus man hade, använde man sig av sk. lampetter. En ljusstake på väggen, oftast med en dekorativ och skyddande bricka bakom, som reflekterade ljuset till det dubbla.

Så enkelt och vackert!

En gammal bricka har fått nytt liv...

Kram på er alla!

/Sussie

Kejsarrabatten - final

Så går det som det går med Jan i Skrolycka. Vetskapen och längtan om dotter gör honom förvirrad.

En riktig tok...

Och en sinnesbild av längtan och drömmar.

Efter missförstånd och förvecklingar, slutar dock berättelsen i ett förlåtelsens tecken, när så Klara Gulla finner ro vid sin älskade faders grav.

"Än en gång kände hon den stora ömheten skölja upp ur hjärtat som en stor våg och fylla hela hennes varelse. Och med det samma visste hon, att nu var allt gott igen. Nu var hon och fadern ett som förut. Nu, när hon älskade honom, var det ingenting mer, som behövde försonas."

I kejsarrabatten planterar jag till sist:

• Kejsarkronor - som symbol för den kejsare han var, Jan i Skrolycka. Om än bara i drömmarnas och fantasins värld.
• Humle - som slingrar runt mina humlestörar. Den får symbolisera de år som gick innan Klara Gulla återvände hem. Ett varv för varje år...

Sommarens sista dagar är här. Augusti byts mot höstens första månad, september. Och kejsarrabatten får vila och växa till, för att nästa år stå i full blom. Om jag så bara lyckats inspirera en endaste en, att läsa Selmas bok, Kejsaren av Portugallien, så har det varit mödan värt. Och har du fortfarande inte läst den, så gör det. Den berör och lever kvar inom dig, många stunder framöver.

Kram Sussie