Det enda som återstod var jobb... mycket jobb!
Det fanns knappast väg in till huset. I salen var det bara plankväggar och det gick inte att elda i en enda kakelugn, eftersom kajorna byggt bo ända fram till ventilerna.
Det var getingar i trossbotten och vattenskador i källaren. Det fanns ingenstans att tvätta och inte en enda rabatt.
Så vad börjar man då med?
Hrm! Jaaaa...
Vad börjar man då med...?
Något fyllt av kärlek och omtanke kanske?
Något, som på sätt och vis symboliserar hoppet om, att alltid ge tid till det vackra, det som får en att må bra och det som visar att man är lyhörd för varandras önskningar...
En toaknopp!
- Raymond...- Jaa!
- Visst skulle det väl vara häftigt med en toaknopp som såg ut som en kotte?
- Öööh...jaa... kanske det... Jag kan ju pröva att göra en, om du vill.
Ibland får man frågan:
- Hur orkar ni?
Och kanske är det tack vare toaknoppen, eller någon.annan liten smådetalj, som gör att man aldrig tröttnar. Att glädjas åt det lilla och att inte låta hus och renovering bli ett mardrömsprojekt utan en glädjens resa tillsammans i både med - och motgång :-)
Kram och tack för att du kikar in!
Välkommen tillbaka!
/Sussie
Fotnot:
"Äntligen!! Jag har väntat länge på att hemlighusets detaljer kommer i dagen. Något att se fram emot för alla bloggläsare!
Hälsar Maria R som ganska många gånger berättat historien om den lilla..."
